Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Frestelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
frestaren, men icke såsom sann Gud utan
såsom sann menniska.
2. Ordningen de tre frestelserna emellan
uppgifves af Mattheus och Lucas olika, i det
Mattheus i andra rummet sätter den, der
scenen är förlagd till tinnarne af templet,
då deremot Lucas här i stället talar om
synen från det höga berget, hvarifrån
frestaren visade Kristus all verldens riken och
deras herlighet. Hos endera evangelisten
måste ordningen vara origtigt uppgifven.
Kanske har Lucas för sin framställning af
förloppet låtit sig påverkas af den tanken,
att en frestelse till andligt högmod och
opåkalladt utöfvande af en undergörande kraft
var listigare anlagd och mindre
genomskinlig, följaktligen äfven farligare än frestelsen
att falla ned och tillbedja mörkrets magt.
Men de orden: »Gack bort, satan», som af
båda evangelisterna anföras vid denna sist
nämda frestelse (Luc. 4: 8; Matth. 4: 10),
vidare den omständigheten, att Mattheus
ensam genom sjelfva uttrycken i sin
framställning angifver en bestämd ordningsföljd
mellan de olika frestelserna — de inledas
nämligen af honom genom ett »då», »åter» —
samt slutligen Matthei egenskap att vara en
af apostlarne, hvarföre han ock, som
sannolikt hört denna berättelse af Kristus sjelf,
måste anses för en mera trovärdig
sagesman — detta allt gör, det ena med det
andra, att vi måste gifva företrädet åt den
af vår förste evangelist angifna
ordningsföljden.
Jesus hade öfvervunnit och afvisat den
första frestelsen genom sin fasta och
orubbliga förtröstan till Gud. Skickligt
anslutande sig till denna egenskap hos vår
frälsare, rigtade derföre frestaren med utsökt
list sitt nästa angrepp emot en punkt i vår
frälsares själ, som han just på grund deraf
ansåg för sårbar. Han vädjade till denna
gudsförtröstan sjelf: han begärde ett
ögonskenligt bevis i handling, att denna tillit
verkligen fans till. Det var här icke längre
såsom nyss fråga om att tillfredsställa ett
kroppens oafvisliga behof efter föda; det
gällde fast mer denna gång att söka
räddning undan en öfverhängande fara. »Då
tog djefvulen honom med sig till den
heliga staden och ställde honom på tinnarne
af templet.» Några välbekanta tinnar af
denna välbekanta byggnad måste här menas;
kanske taket af stoa basiliké, den på
templets södra sida belägna kungliga pelargången,
som reste sig i svindlande höjd öfver den
rakt nedanför belägna Kidrondalen; kanske
Salomos pelargång, stoa anatoliké, den i
öster belägna, från hvilken enligt traditionen
Jakob, Herrens broder, längre fram i tiden
skall hafva blifvit nedstörtad.
»Om» — åter detta tvifvel för att
derigenom väcka en högmodsande, som icke förr
skulle blifva tillfredsställd, än det underbara
skådespel kommit till utförande, hvarom här
var fråga — »om du är Guds son, så kasta
dig här utföre!» »Du är i en fara, du icke
sjelf vållat dig, rädda dig ur den, såsom du
bör och kan, och bevisa derigenom din
gudomliga natur och magt. Är det icke
skrifvet, att englarne skola bära dig? (Ps. 91:
11. 12.) Skulle icke detta vara ett lysande
bevis på din förtröstan till Gud?» Sålunda
var denna frestelse både djup och listig, och
sedan Jesus en gång hade vädjat till
Skriften, aktade också djefvulen skäligt att
»anföra Skriften för sitt ändamål». Der fans
ju ingenting i vanlig mening sjelfviskt eller
sinligt i denna frestelse. Den innebar ett
vädjande icke till naturliga drifter utan till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
