Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Frestelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förvända andliga instinkter. Se vi icke af
historien om sekter, partier, kyrkor och män,
som vilja gå och gälla för att vara i
religiöst hänseende rikt begåfvade och långt
hunna, se vi icke, att tusenden, som icke
skulle kunnat sjunka ned i sinlighetens dy,
likväl, fulle af obrutet öfvermod, onödigtvis
kastat sig i faror, hvarföre de ock plötsligt
från det andliga högmodets tinnar blifvit
störtade ned i namnlöst eländes djup!
Men vår frälsare, huru stilla och dock
på samma gång allvarligt menande svarar
han icke: »Det är ock skrifvet: Herren din
Gud skall du icke fresta!» I grundspråket
har detta uttryck, som är återgifvet med
»du skall icke fresta» (Matth. 4: 7; jfr 5 Mos;
6: 16), en ännu starkare och mera
betecknande betydelse. Det borde återgifvas
ungefär så: »Du skall icke till det yttersta
fresta»; du skall icke för egen räkning vilja
göra anspråk på allt, hvad Herren din Gud
kan uträtta för sina tjenare; du skall icke
taga det såsom en afgjord sak, att Gud skall
göra några underverk för din skull, eller att
han skall träda emellan och rädda dig undan
följderna af ditt eget öfverdåd, din egen
dårskap; du skall icke utmana hans magt till
det yttersta. När du är stadd på pligtens
väg, så förlita dig på Herren af allt ditt
hjerta och med fullaste förtroende, men lyssna
icke till de stolta, förföriska röster, som hviska
till dig: »I skolen vara såsom gudar», och
låt der icke insmyga sig någon egenvillig
och pockande vanvördnad i din bön om hjelp.
Då — för att tillägga de ord, dem frestaren
så listigt utelemnade — »skall du blifva
bevarad på alla dina vägar» (Ps. 91: 11. 12).
Se, Jesus nämner icke ens ett ord om den
ögonskenliga fara, som hotade honom.
Oförvållad fara är säkerhet. Frestarens egna
ord voro en bekännelse om hans vanmagt
— »kasta dig sjelf här utföre!» Äfven ifrån
denna svindlande höjd hade han ingen magt
att störta honom, hvilken Gud bevarade.
Skriften, som han hade anfört, var sann,
men han hade förvrängt den. Ingen frestelse
är någonsin så svår, att den verkligen nödgar
oss till synd. Vid hvarje frestelse ställer
Gud det så, att vi kunna komma den väl
igenom, han »gör på frestelsen en ände, så att
vi kunna draga den».
3. Då frestaren blifvit öfvervunnen i sina
båda första anfall, dem han måttat emot det
naturliga begäret efter föda och andens
begär att tillfredsställa sin inneboende stolthet,
samlar han hela sin styrka för att anfalla
med sin tredje och sista frestelse. Hvad som
här fattas af finhet och takt i sättet tror han
sig kunna ersätta genom den tingens prakt,
som här utgör frestelsens innehåll. Från ett
högt berg visar han Jesus alla
konungariken i verlden och deras herlighet; såsom
»denna verldens furste» erbjuder han dem
alla åt timmermannens son från Nazareth,
blott denne ville falla ned och tillbedja
honom. (Jfr Joh. 12: 31; Efes. 2: 2; 2 Kor. 4: 4.)
»Denna verldens konungariken och deras
herlighet!» — »De finnas, som påstå"», har
någon sagt, »att vi aldrig blifva frestade
med konungariken. Det kan väl vara, men
det behöfves icke heller, då vi hafva nog af
hvad mindre är. Kristus ensam frestades
på detta sätt; hans sinne var för högt och
för stort anlagdt för att i detta afseende
kunna mottaga intryck af ringare ting. Men
med oss är det annorlunda; ty vi uppskatta
vårt personliga värde lägre. Vi sälja oss
med allt, hvad vi hafva, ofta för en ganska
ringa penning; frestaren kan så att säga
köpa oss för ett röfvarpris. Han behöfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
