Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. Jesus vid påskhögtiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
falska utläggning, som de behagade göra af
hans ord, ehuru en förtrogen bekantskap
med deras egne stora profeter, som utgjorde
deras stolthet, borde hafva lärt dem inse,
att der låg en hemlighet förborgad under
detta tecken, som han gaf dem (jfr Jes. 7:11.
14 etc.).
Huru outplånligt det intryck var, som
Jesu ord gjorde på dem, framgår bäst deraf,
att mer än trenne år derefter det var detta
yttrande mer än något annat, hvaraf de
såsom ett giftigt vapen sökte begagna sig,
hvilka uppträdde såsom anklagare och
falska vittnen emot honom, ty det yttrandet
förekom dem såsom ett afgörande bevis på
hans brottslighet; denna samma utsaga var
det ock, som ännu i Jesu sista stund den
förhärdade röfvaren på korset icke tvekade
att slunga emot honom såsom en hånande
anklagelse. Dock voro judarne för detta
ändamål nödsakade att förvränga hans ord
till: »Jag kan bryta ned Guds tempel»
(Matth. 26: 61), eller: »Jag skall nedbryta
detta tempel, som är gjordt med händer,
och inom tre dagar uppbygga ett annat»
(Marc. 14: 58). Men dessa uttryck hade
Kristus sjelf aldrig användt, och deras falska
vittnesbörd voro också så motsägande, att
de icke gjorde till fyllest. Men de visste
väl, att detta deras försök att inlägga en
politisk och upprorisk mening i hans ord,
var allra bäst egnadt att emot honom
uppreta den domstol, inför hvilken han stod
anklagad; och i sanning, så väl anlagd var
denna deras plan, att ett svagt genljud af
dessa samma ord var tillräckligt för att
blifva en af de förnämsta orsakerna till den
förste kristne martyrens, Stefani, blodiga
död (Apostlag. 6: 14).
»Men han talade», säger Johannes, »om
sin kropps tempel», och evangelisten tillägger,
att det var först efter hans uppståndelse, som
hans lärjungar fullt förstodo hans ord. (Jfr
Ps. 16: 10; Hos. 6: 2; 1 Kor. 15: 4 etc.).
Och icke må detta väcka vår förvåning, ty
i fråga varande ords betydelse låg
sannerligen icke på ytan, den var tvärt om mycket
djupt förborgad. Hittills hade den sanne
Guden blott haft ett enda tempel, det
templet, i hvilket Kristus nu stod, det tempel,
som symboliserade och åtminstone en gång,
enligt hvad judarne trodde, hade inneslutit
den schechîna eller herlighets sky, som
var det lefvande vittnesbördet om Guds
närvaro i verlden. Men nu hade Guds ande
tagit sin boning i ett tempel, som icke var
gjordt med händer, han hade tagit lifs
lefvande gestalt i Guds sons heliga kropp.
Han bodde ibland oss; »han hade en hydda
lik våra och gjord af samma ämne». Men
äfven detta tempel skulle nedbrytas. Vid
den stora pingstdagen tre år derefter och
sedan allt framgent skulle Guds helige ande
föredraga »framför alla yttre tempel ett
upprigtig och rent hjerta». Hvarje kristens
lekamen skulle i trots deraf, att den är
förgängligheten underkastad, blifva ett den helige
andes tempel. Detta skulle vara en af
kristendomens centralsanningar, ett af det nya
förbundets största företräden framför det
gamla. Detta var också ändamålet med
Kristi bortgång och det, som skulle göra
det »bättre för oss, att han bortgick».
Ingenting kunde vara mera nedslående
för ett köttsligt sinne, som vandrade ledd af
sina naturliga ögons ljus och icke af trons
— ingenting mera anstötligt för det
fariseiska sinnet, som endast höll sig till det
materiela — än denna höga sanning, att
judarnes heliga tempel i Jerusalem hädanefter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
