Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV. Nikodemus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anses såsom en ångerns och renhetens
sinnebild. Icke heller torde någon, som väl lärt
sig inse, att »ångern är en yngre broder
till oskulden», och att för en hvar, som
har syndat, ångern är en verklig lifssak,
förvånas deröfver, att äfven Jesus i likhet
med Johannes till en början predikade detta
samma: »Bättren eder, ty himmelriket är
hardt när.» (Jfr Matth. 18: 3; Marc. 1: 15).
Förberedelsetiden, öfningstiden var ännu icke
förliden, om den än visserligen närmade sig
sitt slut; ja, denna Jesu och hans
lärjungars döpelse var liksom ett flyktigt
öfvergångsskede allenast i den nyss begynta
offentliga verksamheten. Och den
omständigheten, att Johannes icke längre predikade i
öknen eller döpte vid Bethanien, utan hade
funnit för godt att draga sig tillbaka från
skådeplatsen för sin korta triumf och
framgång, visade, att allt mer den evangelii dag
grydde, inför hvars klarhet morgonstjernan
måste förblekna. Den ödmjuke anden hos
Johannes — i hvars ord vi finna en
genomgående grundton af nedslagenhet och sorg
— emottog i stilla undergifvenhet under
Guds vilja den honom beskärda sändningen,
till hvars egenskaper det hörde att vara
kort och snart afbrytas.
Han hade dragit sig tillbaka åt norr till
Aenon, ett ställe, hvars läge svårligen med
någon visshet nu mera kan närmare
bestämmas, men som man i allmänhet antager hafva
varit beläget i norra eller nordöstra
Samarien. Några kommo ännu till hans döpelse,
dock voro dessa skaror nu utan allt tvifvel
vida fåtaligare än förr, enär allt större
hopar började samla sig omkring Jesus och
hans lärjungar för att varda döpta af dem.
Detta väckte bitterhet och agg hos
åtskilliga af Johannes Döparens lärjungar. Ty
den låga afundsamhet, som väl icke kunde
förmörka Kristi förelöpares upplysta själ,
fann blott allt för lätt insteg i hans
anhängares hjertan. Huru länge denna känsla af
smygande hätskhet legat gömd inom dem, veta
vi icke, men nu flammade den häftigt upp.
En tvist hade uppkommit mellan Johannes’
lärjungar och en jude angående reningen,
»Förmodligen», säger en utläggare af i fråga
varande ställe (Joh. 3: 25), »ansåg denne
jude Jesu döpelse högre och verksammare
än Johannes’ döpelse med hänsyn till den från
syndaskulden renande kraften». Det var då,
som desse Johannes’ lärjungar gåfvo luft åt
sina upprörda och sårade känslor, i det de
beklagade sig för sin store mästare sålunda:
»rabbi! den, som var med dig på andra
sidan Jordan, den, om hvilken du vittnade,
se, han döper, och alle komma till honom».
Det betecknande förtigandet af namnet, den
uppretade ton, i hvilken de uttala sig öfver
hvad de anse såsom ett oberättigadt
inkräktande af rättigheter, som uteslutande voro
deras, den med möda betvungna harmen
öfver att någon med framgång kunde täfla
med honom, hvars ord under den närmast
förflutna tiden så mägtigt hade gripit
menniskornas hjertan — detta allt träder oss
tydligen till mötes i deras klagan. Men i
det ädla svaret härpå framlyser Johannes’
hela inre storhet. Han kunde icke inlåta
sig i någon täflan; genom att det göra skulle
han bryta emot sin egen djupaste
öfvertygelse och förneka sina i sitt lifs
högtidligaste ögonblick uttalade ord. Det var Gud
allena, som förlänade menniskorna gåfvor;
inför hans ögon är all blott och bart
mensklig storhet, såsom funnes den icke till. Han
påminde dem om sin högtidliga försäkran,
att han icke var Kristus, utan endast den,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
