Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVI.Förkastad af nazareerne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans blick, betvungit dem. Der synes i
allmänhet — utan att vi .derföre genast
behöfva vara färdige att tänka på något
öfver-naturligt — i Jesu hela personliga
uppträdande hafva legat något visst
hemlighetsfullt och majestätiskt, hvars inflytande äfven
Jesu förklarade fiender icke kunnat helt och
hållet undandraga sig. Det var detta
oförklarliga något, han hade att tacka för, att
han undkom med lifvet, den gången de
förbittrade judarne togo upp stenar i templet
för att kasta på honom; det var detta, som
vållade, att de tappre och hängifne
utskickade från höga rådet i Jerusalem icke voro
i stånd att gripa honom, då han lärde
offentligt vid löfhyddohögtiden i den heliga
staden; det var ock slutligen detta samma,
som i Gethsemanes örtagård kom hans
beväpnade fiender att endast för en blick af
honom draga sig tillbaka och falla till
jorden. Plötsligt och dock lugnt befriade han
sig äfven nu ur deras våld, som ville
fasthålla honom, och gick oskadd midt igenom
dem sin väg. Liknande händelser omtalas
i historien och hända ännu i dag. Det
finnes någonting i en värnlös och dock
oförskräckt personlig värdighet, som kan tämja
till och med en rasande pöbel. »De
stannade — stodo stilla — frågade hvarandra
— blygdes — flydde — skildes åt.» (Jfr
Joh. 7: 30. 46; 8: 59; 10: 39; 18: 6.)
Och så lemnade han dem för att, såsom
det synes, aldrig mera återvända, aldrig, om
annars vår uppfattning är den rigtiga,
predika igen i deras lilla synagoga. Månne
någon känsla af rent mensklig saknad
uppsteg i hans själ, då han sade sin hembygd
farväl och vandrade utför den branta
bergsluttningen till Kana i Galileen? Månne
någon tår fyllde hans ögon, då han nu stod
och kanske för sista gången blickade ned
på den bördiga slätten EsdrUelon och på
Karmels purpurfärgade höjder och på den
hvita sanden, hvilken såsom en ram omgaf
Medelhafvets blåa böljor? Fans det icke
någon, från hvilken det smärtade honom att
skiljas, i den grönskande, ensliga dalen, der
han såsom man arbetat och såsom barn
lekt? Kastade han icke någon vemodsfall,
dröjande blick på det anspråkslösa hem, der
han så många år arbetat såsom en stadens
timmerman? Eller egde han der ingen
kamrat från sina oskyldiga barndomsår, ingen
vän från sin syndfria ungdomstid, hvilken
nu följde honom med vördnad, medlidande
och saknad? Dessa och dylika frågor äro
icke långsökta eller vanvördiga, de inställa
sig tvärt om sjelfmant äfven för det
frommaste sinne; — men vi kunna icke få dem
besvarade. Om alla sådana rent menskliga
känslor hos vår frälsare, för så vidt de icke
direkt röra hans stora messianska värf,
iakttaga våra evangelier tystnad. Vi veta blott,
att derefter andra vänner väntade honom,
andra vänner långt bort från det
ogästvänliga Nazareth bland Bethsaidas redlige,
ädelsinnade fiskare; vi veta blott, att derefter
hans hem — för så vidt han kunde sägas
ega ett sådant, var i den lilla staden
Kapernaum vid strauden af det Galileiska hafvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
