Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVI.Förkastad af nazareerne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
287
JESU LIF.
288
läk dig sjelf!» var i deras hjertan, ja,
nästan på deras läppar — ett ordspråk, som
för öfrigt eger sina analogier ibland alla folk,
likasom det ock sedermera rigtades emot
Kristus, då han hängde på korset. Men för
att göra rätt klart för dem, att han var
mer än de — att han var någonting mer
än rått och slätt en nazareer, lik hvarje
annan, som lefvat ibland dem i trettio år,- att
han icke uteslutande tillhörde deras
samhälle, utan att hela verlden egde berättigade
anspråk på att få del af de goda frukterna
af hans verksamhet — påminde han dem
derom, att underverk sannerligen icke äro
inskränkta till särskilda orter eller ställen.
»Många enkor», så betygar han, »voro på
Elias tid i Israel, då himmelen var
igen-lyckt i tre år och sex månadei*, så att stor
hunger kom öfver hela landet, och till ingen
af dem blef Elia sänd utan till en enka i
Sarepta vid Sidon. Och många spetelske
voro i Israel på profeten Elisas tid, och
ingen af dem vardt gjord ren utom syrern
Naeman».
Hvad ville då detta säga? Voro de i hans
ögon — i hans, »timmermannens», ögon —
icke bättre än hedningar och spetelske? Att
tänka sig detta var för dem höjden af allt,
bvad olidligt var; och detta skulle de
nödgas höra af hans mun, som ingenting annat
var än en deras landsman, i intet afseende
bättre och förmer än de sjelfve! Vid sådana
ord bröt deras länge återhållna vrede ut i
full låga. Talaren afbröts icke längre af
ett doft sorl af missnöje utan af en storm
af ovilja. Fattade af ett af dessa plötsliga
känsloutbrott, hvilka karakteriserade detta
egendomliga, häftiga och passionerade folk
— ett folk, hvars sinnen lika hastigt
upprördes af inre stormar, som deras lands lilla
sjö kunde uppröras af yttre, som drogo fram
öfver den — reste de sig såsom en man*
och »drefvo honom ut ur staden och förde
honom upp till klinten af det berg, hvaruppå
deras stad var byggd». Den lilla staden
Nazareth är belägen på de södra
sluttningarne af detta berg, som är rikt på branta,
halsbrytande utsprång, och det är icke
osannolikt, att hela berget höjt sig i ännu
tvärare afsatser för två tusen år tillbaka. Till
en af dessa skarpa bergklintar — må hända
den, som reser sig öfver den nu varande
maronitkyrkan, och som är omkring fyrtio
fot hög** — förde de uppbragte nazareerne
nu vår frälsare i afsigt att störta honom
der utföre.
Men hans stund var ännu icke kommen,
och de blefvo derföre hindrade från att begå
ett brott, som för evärdliga tider skulle hafva
bragt öfver dem outplånlig vanära och skam.
»Han gick midt igenom dem sin väg». Det
finnes ingen grund för handen, som här
nödsakar oss att antaga tillvaron af ett
verkligt underverk; ännu mindre behöfva vi taga
vår tillflykt till det antagandet, att han på
något hastigt och obemärkt sätt skulle
smugit sig undan på de trånga och krokiga
gatorna i staden. Kanske hafva de blifvit
öf-vervunna af hans hållnings ädla lugn, som
icke lät sig bringas ur jemnvigton af den
honom omgifvande folkhopens vilda larm;
kanske har den heliga oskuld, som lyste i
* >AUe, som voro i synagogan, uppfylldes med vrede», heter det (,Luc. 4: 28). Jfr för öfrigt Apostlag.
22: 22; 28: 25.
I Att skådeplatsen för denna tilldragelse helt visst icke var den nu så kallade »nedstörtandcts klippa»,
framgår deraf, att nämda klippa är belägen på vida mer än en sabbatsvägs afstånd från staden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
