Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXIX. Jesus spisar fem tusen män och går på vattnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
519
JESU LIF.
520
129. Denar slagen af Tiberius.*
honom begifva sig öfver sjön i rigtning mot
Kapernaum eller det vestra Bethsaida. Ett
mildt tvång var här nödvändigt, ty lärjungarne
ville naturligtvis icke gerna lemna honom
allena bland den upprörda befolkningen på den
ensliga stranden; och skulle åter något stort
och herligt vederfaras honom, menade de
sig hafva rätt att få vara närvarande. Å
andra sidan var det för honom lättare att
bortsända folket, då de fått se, att äfven
hans närmaste vänner och lärjungar måst
lemna honom.
Skymningen utbredde sig allt mer öfver
nejden, under det vår frälsare var sysselsatt
att med milda ord förmå folket att draga
sig tillbaka hvar och en till sitt. Och då
alla så när som på några få, hvilka ända i
det sista fasthöllo hoppet att i denne Jesus
af Nazareth få se sitt folks politiske befriare,
hade skingrat sig, lemnade han plötsligt
desse enträgne för att i stället begifva sig
upp på den närbelägna bergshöjden att der
få vara allena och bedja. Han visste, att
en allvarlig och afgörande vändpunkt i hans
lif på jorden nu hade inträdt, och genom
umgänget med sin himmelske fader ville han
stärka sin själ för den kommande dagens
tunga arbete och många följande veckors
bittra strider. En gång förut hade han på
det ensliga berget tillbragt en natt under
bön. Det var den natt, som föregick hans
älskade apostlars utväljande under den första
lyckliga tiden af hans offentliga verksamhet.
Huru olika måste icke de känslor hafva varit,
med hvilka den store öfverstepresten nu
besteg detta berg! Hans store förelöpares
död manade i allt bestämdare drag dödens
bild fram för hans själ, och han lät sig icke
förvilla af den opålitliga folkhopens gunst,
hvilken så snart skulle vända sig i vrede.
Stormen, som nu började blåsa öfver de kala
höjderna, vinden, som under hemskt tjutande
banade sig en väg genom de trånga
klyftorna, sjön der nedanför med dess
skummande, brusande vågor och den lilla båten,
som brottades med dem, tycktes likasom
förebilda det stormiga lif, han nu sjelf gick
till mötes under sina återstående dagar på
jorden. Men der på den öde bergshöjden
under den stormiga natten kunde han vinna
outsäglig kraft, frid och sällhet, ty der var
han allena med Gud. Och mörkret föll, och
stormen hven omkring den i stilla bön på
berget nedböjda gestalten; den hven ock
omkring dem, som kämpade för sitt lif på den
upprörda sjön.
Så förgick timme efter timme. Det var
nu den fjerde nattvakten — med andra ord
mellan kl. 3 och 6 f. m.** — och båten hade
endast tillryggalagt hälften af sin väg; det
* En denar var ett romerskt silfvermynt, motsvarande i värde omkring 45 öre.
I Judarne hade vid denna tid i allmänhet uppgifvit sin gamla indelning af natten i tre vakter (jfr Dom.
7: 19) och i stället antagit den hos romarne brukliga indelningen i fyra nattvakter, hvilka räknades från
kL 6 på aftonen till kl. 6 påföljande morgon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
