Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LXI. Korsfästelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1109
61. KORSFÄSTELSEN.
1110
telser och smäderop tystnade; de voro
synbarligen inskränkta till de första timmarne
af korsfästelsen. Om hvad som tilldrog sia:
under de tre sista timmarne, veta vi intet.
Hvad Jesus då led för oss menniskor och
till vår frälsning, är oss icke närmare
angifvet; ty under dessa trenne timmar hängde
han på sitt kors i mörker och tystnad, eller
om han talade något, fans der åtminstone
ingen, som kunde taga vara på hans ord.
Till den grad hade den allmänna
förstämningen och räddhågan bemägtigat sig allas
hjertan. Men emot slutet af dessa timmar
nådde den lidande frälsarens ångest sin höjd,
Judeen och, nar de ändock derstädes inträffa, alltid äro långt mindre ödeläggande än i det nordliga Palestina.
De äro i allmänhet endast jordskalf, som kunna göra någon oordning i de många klippgrottorna vid
Jerusalem, uppslå stendörrarne, hvilka tillsluta de i dessa klippor befintliga grafkamrar och kullkasta
sarkofagerna, så att de begrafna liken komma i dagen — något som, efter hvad man har sig bekant, icke är
sällsynt i de trakter, der jordskalf äro hemmastadda. För den meningen, att förmörkelsen vid detta tillfälle
stått i sammanhang med jordbäfningen, kunde man äfven åberopa intyget af den hedniske krönikeskrifvaren
Phlegon från Mindre Asien under kejsar Hadriani tid. Denne berättar nämligen om en med jordbäfning
förenad solförmörkelse, som inträffat i det 4:de året af den 202:dra olympiaden, eller år 33 efter Kr.
Phle-gons ord äro följande: »i olympiaden 202, 4 inträffade den största solförmörkelse af de förut kända, och det
blef nätt vid sjette timmen på dagen, så att äfven stjernor syntes på himmelen; och en stor jordbäfning i
Bithynien förstörde största delen af Nicaea». Julius Africanus, som berättar, att den likaledes hedniske
historieskrifvaren Thallus omtalar detta samma mörker såsom en solförmörkelse, förklarar denna benämning
för origtig på den grunden, att en egentlig solförmörkelse är efter naturlagarne omöjlig vid tiden af
fullmåne. Detta är nu något, som icke kan motsägas. Det mörker, som inträffade på Kristi dödsdag, måste
således hafva härrört från andra orsaker. Jag har förut alltid varit af den tanken, att förmörkelsen haft
ett vulkaniskt ursprung, till dess jag i Humboldts Kosmos påträffade följande märkvärdiga ställe:
»wunder-same, nicht durch vulkanische Asche öder Höherauch erklärbare Verfinsterungen der Sonnenscheibe, während
Sterne bei vollem Mittag zu sehen waren (wie die dreitägige Verfinstening im Jahre 1547 um die Zeit der
verhängnissvollen Schlacht bei Miihlberg) wurden von Kepler båld einer materia cometica, båld einem
schwar-zen Gewölk, das russige Ausdönstungen des Sonnenkörpers erzeugen, zugeschrieben. Kurzere, drei- und
sechs-stundige Verdunkelungen in den Jahrén 1090 und 1203 erklärten Chladni und Schnurren durch vorbeiziehende
Meteormassen>. At den sist nämda meningen, eller att förmörkelser af solskifvan kunna förorsakas af
förbitågande meteor massor, gifver Humboldt sjelf sitt bifall. ,Men Keplers materia cometica torde väl ungefär gå
ut på det samma. Eedan Kepler synes hafva anat, att det kaotiska urämne, ur hvilket vårt solsystem
framgått, icke blifvit helt och hållet konsumeradt vid sol- och planetbildningen, utan att ett icke obetydligt
öfverskott deraf qvarstannat i verldsrymden, der det, dels i sitt ursprungliga, i oändligt fin fördelning utbredda
skick attraheras af jordens magnetiska poler och bildar norrskenet, dels på öfvergången till planetarisk art
kringsväfvar i form af kometer, dels i konsolideradt tillstånd bildar verkliga småplaneter eller asteroider,
hvilka, när de på sin bana komma jorden för nära, uppglödgas vid genomfarandet af dess atmosfer och
frambringa fenomenet af stjernfall, eller ock såsom eldkulor nedstörta på jorden, der dessa från rymden nedfallna
meteorstenar ofta hafva blifvit funna och tagna i förvar. De otaliga stjernfall, som hvarje år omkring den
12 november bemärkts genomflyga natthimmelen, synas uppenbarligen bevisa tillvaron af en meteorsky, som
vid den nämda tiden befinner sig i sin största jordnärhet. Det är således icke otänkbart, att någon gång,
om också ytterst sällan, en större samlad massa af dylika meteorskyar kan hafva kommit i ett sådant läge
mellan solen och jorden, att den för jordens invånare frambragt ett fenomen likartadt med det, som månen
i sin konjunktion med solen ojemförligt oftare åstadkommer, nämligen en solförmörkelse. Tager man nu
härjemte i betraktande, att, enligt anställd astronomisk kalkyl, i den 202:dra olympiaden, som omfattar tiden
från den 1 juli 29 till den 1 juli 33 efter Kr., blott en enda stor i främre Asien synlig solförmörkelse
inträffat, nämligen den 24 november år 29; så måste den af kronisten Phlegon omtalade solförmörkelsen i 4:de
året af samma olympiad eller år 33 hafva varit en sådan, som ej har med månen att skaffa, och som derför
icke heller kunnat såsom vanliga solförmörkelser astronomiskt beräknas. Och då nu Lucas säger, att solen
förmörkades, men icke, att himmelen förmörkades, hvilket han väl hade bort säga, om detta mörker härrört
från ett vulkaniskt töcken, så leder detta vid jemförelse med Phlegons uppgift om de vid middagatiden
synliga stjernorna till en slutsats, som icke behöfver vidare påpekas, emedan den efter alla de nu uppgifna
omständigheterna gör sig sjelf och är påtaglig för hvar och en».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
