- Project Runeberg -  Det gamla huset. Roman / Del 1 /
6

(1904-1905) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mer glädje. De hederliga borgarne logo bredt och
gemytligt mot hvarandra, de vördiga matronorna
snörpte älskvärdt på sina munnar åt vänner och
fiender och ungdomen blef mer högljudd och yr
med hvar sekund.

Stockholm hade en af sina lyckliga dagar. Det
låg eggande vår i luften; öfver södra bergen surrade
den ena ljumma fläkten efter den andra in i staden,
drog genom gatorna eller kilade nedåt de smala,
halfmörka gränderna och lättade deras tunga,
instängda atmosfär. Det föreföll, som hade vissheten
om den glädje deras närvaro väckt gjort dem smått
vildsinta, och lifvade af det bifall, hvarmed de
hälsats, började de första vårvindarne närgånget
nojsa med fruntimrens vidlyftiga klädningar eller
bedrifva ännu gröfre okynne med skyltar och
skorstenspipor.

Kungsträdgårdens unga lindar liksom skälfde
i glad förväntan och hvarenda liten kvist höll i
solskenet fram stora knoppar, hvilka darrade af
lefnadslust och otålighet. Gråsparfvarne väsnades
bland hästspillningen på körbanorna och stänkte
hafrekornen åt alla sidor. Det var inte längre
något kif om matsmulorna, det var endast
munterhet och trefnad alltsammans. Och lika glada voro
människorna. De gledo mjukt och behändigt förbi
hvarandra, inga knuffar och intet armbågande
förekom och det behöfdes ej heller, ty alla voro belåtna
med tillvaron. De sura eller ansträngdt allvarliga
minerna voro bortblåsta, det höll ju på att våras,
och hvem orkade då gå och släpa på bekymren
längre, de kommo nog ändå ganska regelbundet,
men våren, den kom blott en gång om året, och
inte alltid det.

Från taken droppade det stridt, i gathörnen
skvalade hela kaskader och stänkte ned de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 11:47:41 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jghuset/1/0006.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free