- Project Runeberg -  Det gamla huset. Roman / Del 1 /
7

(1904-1905) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förbigående och i stuprören dundrade det emellanåt
riktigt hemskt, när isen i dem oväntadt lossnade,
störtade ned och trängde sig ut vid mynningarne.
Men ingen blef skrämd däraf; alla funno det
tvärtom ytterst lustigt och skrattade hjärtligt åt det
väldiga bullret och de små isbitarne, som förorsakat
det och hvilkas sista timme ändtligen slagit.

Bakom södra bergen hade solen höjt sig och
tycktes intresserad iakttaga det muntra lifvet
nedanför. Den slungade stora knippen af värmande
strålar in mot staden, svepte den i en genomskinlig
dis och väckte redan till lif — om inte annat —
så dussintals olika ångor, hvilka på ett mindre
angenämt sätt kittlade människornas näsor. Men
hvem fästade sig vid sådant, mot hvilket vana och
liknöjdhet för öfrigt härdat stadsbornas luktorgan.
Och så var det så mycket nytt att se: stämningen,
lifvet, rörelsen...

Husraderna glänste hvita, rutorna glittrade och
litet hvarstädes började man fingra på remsorna,
som föregående höst klistrats öfver innanfönstren.
Men ingen gaf sig tid att fullfölja den sista tanken
till slut, remsorna fingo sitta där och en hvar, som
kunde det, krängde ytterkläderna på och gaf sig
ut för att andas och njuta. Då log solen till
hälften öfverraskad, till hälften ironiskt åt den
lätthet, hvarmed en människas förhoppningar födas,
och hans strålar kändes dubbelt varma därvid.
Och människorna blefvo ännu gladare och godare
och hälsade hvarandra med muntra utrop, när
deras händer möttes i kraftiga handtryckningar.
Och oföränderligt började och slutade hvarje litet
samtal med:

— Tänk, det är ju riktig sommar nu och vi
äro bara ett stycke in i april.

— April, april! kvittrade gråsparfvarne; april,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 11:47:41 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jghuset/1/0007.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free