Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afgörande. — Kära du, nu äro vi man och hustru,
vet jag.
— Äro vi?
Han blef förundrad öfver den ovilja, hvaraf
hennes stämma vibrerade, han anade till och med
en fara, men han ville ej tänka sig, att det låg
annat än någon liten tillfällig nyck under Gretas
uppförande. Han gaf sig ej häller tid att forska
efter det, som skedde utan svarade raskt:
— Jo, så säkert som man kan vara det.
Hon gled öfver golfvet mot honom och han
beredde sig att omfamna henne. Då stannade hon
på ett par stegs afstånd och utbrast häftigt:
— Fy, så ni narrat mig!
— Narrat? — Hvilka? frågade han onödigt
kärft och tog sig förvirrad åt hufvudet.
— Du och de andra.
— Hör du, Greta, hvad menar du med det
här? Vi äro man och hustru inför gud och
människor och vi förblifva det. Du har frivilligt räckt
mig din hand och lofvat att tillhöra mig, det kan
och får inte ändras. Och kom inte med pjåsk,
sådant afskyr jag. — Han bemäktigade sig hennes
händer och höll dem fast. — Du är min, Greta,
och jag släpper dig aldrig.
Underifrån betraktade hon hans ansikte och
det beslutsamma uttrycket däri skrämde henne,
men det var något annat hon fruktade ännu mer
och det gaf henne styrka att fortsätta.
— Sven, började hon men nödgades genast
stanna för att söka de rätta orden. Tid till
eftertanke fanns dock ej och brådskande, så att
stafvelserna snafvade öfver hvarandra, ropade hon:
— Sven, jag tycker mer om dig än någon annan,
joo Sven... joo. Men jag kan inte... hör du, jag
kan inte... det är fult.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
