- Project Runeberg -  Det gamla huset. Roman / Del 1 /
60

(1904-1905) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

häjdade sig och stannade som fastnaglad vid golfvet.
Det var icke ensamt rädsla, han läste i de
onaturligt uppspärrade ögon, som mötte hans, det var
ett till döds hetsadt djurs vansinniga ångest, som
talade ur dem. Komedien, hvarmed han velat
trösta sig, var förvandlad till tragedi, det klarnade
i hans hjärna och i sin ordning stirrade han på
Greta med något af hennes uttryck i sina ögon

— Du vill inte, stammade han och trefvade.
med händerna framför sig i luften.

Hon skakade sitt hufvud och inlade i denna
lilla rörelse så mycken energi, att hans aning med
ens blef visshet. Det enda, han aldrig kunnat
tänka sig, var en verklighet och det han drömt
var icke ens en dröm, han hade förstått.
Handlöst slungad från sina svindlande förhoppningars
höjd ut i något, som han ännu icke visste hvad
det var, sökte han fotfäste eller åtminstone en
antaglig förklaring. Hvad är det, som förorsakat
detta? frågade han tyst och svarade genast: — Något
fullkomligt orimligt, en nyck, ett infall. Det var
honom omöjligt att se annat än ett dumt,
måhända elakt tilltag i alltsammans. Nå då straffade
han och han ämnade ej skona den, som ej skonat
honom.

Högst en minut hade förflutit, sedan Greta
svarat, men han hade under den hunnit
genomlefva ett helt år af grämelse och förtviflan, ett år,
som för alltid skulle sätta märke i hans lif. Nu
rätade han trotsigt upp sig, fastän beröfvad allt,
som gaf hans tillvaro innehåll och värde, ville han
ej medgifva sig vara slagen. Stoltheten, falsk eller
äkta gjorde intet till saken, hjälpte honom förbi
stundens svårigheter liksom den skulle hjälpa honom
sedermera. Upproret i hans sinne varade än, men

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 11:47:41 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jghuset/1/0060.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free