- Project Runeberg -  Det gamla huset. Roman / Del 1 /
74

(1904-1905) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ut i rymden, innan han ånyo gick till sitt arbete.
Greta såg, hur han undvek hennes blick, och det
blef klart för henne, att hon sårat honom dödligt.
Den smärta, hon därvid erfor, kom henne att
afgifva ett löfte, som hon ansåg heligt, eftersom hon
trodde sig äga styrka att hålla det.

— Jag skall göra allt, Sven, allt, hvad du
kan tänka dig...

Sedan följde många måltider liknande den
första. Den tystnad, de båda makarne iakttogo
gent emot hvarandra, byggde en mur mellan dem,
men ingendera gjorde något för att lossa en sten
däri. Greta var så förvånad öfver mannens
uppförande, att ensamt det hindrade henne, och för
hans allt annat än djupa natur var det själfklart,
att brottet kräfde sitt straff. Han hade lidit en
oförrätt och han hämnades. Stundom, liksom
händelsevis lät han sin blick glida förbi kvinnan, som
satt midt emot honom eller kom och gick med
tallrikar och skålar, och då såg hustrun, att vecket
i pannan fördjupades. Men icke en min, icke en
åtbörd förrådde hans känslor. Efter måltiden
aflägsnade han sig genast, nästan springande, ty han
fruktade sitt uppbrusande sinnelag och när han ej
visste, hur han borde förhålla sig i en falsk
situation, som hans halsstarrighet gjorde ännu falskare,
ändrade han ingenting i sitt sätt.

Greta förstod ej detta konsekventa egensinne
och skakade ofta bedröfvad sitt hufvud.

— Jag kan inte hjälpa det, tänkte hon. Och
när hon tänkt så tillräckligt många gånger, började
hon finna en tröst i dessa ord. Dessutom lugnade
det henne, att han var orättvis, det ursäktade
många af hennes brister, ifall hon nu behöfde
ursäktas.

Hon hade hört mannens trotsiga natur omtalas,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 11:47:41 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jghuset/1/0074.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free