- Project Runeberg -  Det gamla huset. Roman / Del 1 /
85

(1904-1905) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lida och önskade hjälpa, därvid lydande den mest
naturliga af alla impulser.

Innan de hunnit fram till närmaste lykta, grep
den andra hårdt kring hennes ena arm och utbrast:

— Bry er inte om mig, jag... jag ä’ med barn.

Greta kände, hur hon rodnade öfver hela
ansiktet, men hon tog lugnt den gråtandes händer i sina
och ledde henne med sig de få stegen. Det var
först långt efteråt hon mindes, hvilken energi hon
utvecklat vid detta tillfälle och då slog det henne,
att hon kanske dög till mer än hon tilltrodde sig.
Sedan glömde hon det som mycket annat, nu gick
hon endast vidare och den andra följde.

De stodo inom kort under lyktan och Greta
såg ett förgråtet ansikte, där tårarne ritat några
smutsränder, eller kanske det var skuggan af
hårtestarne, hvilka oredigt föllo ned under kvinnans
schalett, som åstadkom dem. Hon nickade lugnande
mot henne och upprepade i brist på annat om igen
sin fråga.

— Vill ni följa mig hem och stanna så länge?

— Visst vill jag det, men... Kvinnan
häjdade sig ett ögonblick, omedelbart därpå fortsatte
hon häftigt: — Jag ä’ bortkörd och har ingen stans
att vända mig. Frun sade, att jag skulle gå, hon
ville inte hysa en sådan som mig under sitt tak. —
Snyftningarne tilltogo i styrka och kvinnans kropp
skakades af ett våldsamt gråtanfall, som hon
förgäfves sökte bekämpa. När det ändtligen lyckades,
berättade hon vidare i en ton, som tydligt
tillkännagaf, att hon trodde sig omtala något gladare.

— Han heter Svärd och har tjänat vid gardet.
Han sa’ att vi skulle gifta oss, men så rymde han
i stället, när det blef så här för mig. Och så körde
frun bort mig, för det syns ju, hur dan jag är. —
Hon visade det, liksom för att låta åskådarinnan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 11:47:41 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jghuset/1/0085.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free