Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Ja. Vänta till i morgon!
Karin skrattade redan tanklöst, hon hade
vunnit en dag och var belåten.
Men Greta gick orolig af och an inne i salen
hela eftermiddagen. Hon medgaf, att hon ogärna
skildes från Karin, det var något, som drog henne
till den stora, starka bondflickan. Hon ägde en
bestämd visshet om att vara älskad och det gjorde,
att hon betraktade den andra på ett särskildt sätt.
Dessutom kände hon, att skilsmässan från den
första och enda människa, hon af egen drift och på
eget ansvar bevisat en verklig tjänst, skulle smärta
henne. Men hälst ville hon bryta den isande
tystnad, som omgaf allt i huset, och det skedde lättast
genom att behålla en person, som blifvit införd där.
Under kvällen eggade hon upp sitt mod så
mycket, att hon vågade säga, hvad hon hade på
hjärtat.
Sven åhörde henne lugnt och ehuru hon såg,
att det ryckte kring hans mun, förskansade han
sig hårdnackadt bakom sin sårade stolthet.
— I den saken gör du alldeles, som du själf
vill, svarade han kyligt.
Greta kände ett nästan oemotståndligt begär
att räcka honom handen, men hon behärskade sig,
ty hans oåtkomlighet kräfde sitt straff.
— Tack Sven! sade hon emellertid.
Han höjde hufvudet och såg henne rakt in
i ögonen liksom för att undersöka, ifall det var
en vanlig fras eller om det möjligen låg något
bakom orden. Hon försökte uthärda hans blick
men nödgades vända sig bort. Då reste han sig
och gick.
— Jag kan ju inte hjälpa det, hviskade hon
efter honom — jag kan ju inte...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
