Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blef icke ängslig däraf, såsom det ofta händt förut.
I stället tyckte hon, att en angenäm värme spred
sig öfver hela hennes kropp och nästan mot hennes
vilja lämnade det smärtsamma uttrycket plats för
ett stilla leende.
Sven Malm tog några steg, stannade och kom
närmare henne, vände därpå om och gick igen men
endast för att åter gå närmare. Slutligen stod han
tätt bredvid henne och efter en inledande hostning
frågade han:
— Gråter du?
— Nej, hvarför skulle jag det? frågade hon
tillbaka.
Han gjorde en af sina häftiga åtbörder men
lugnade sig genast. Och sedan han väntat en stund,
sade han:
— Du är en duktig liten kvinna, Greta, men
du har mycket att lära dig. — Han gick hastigt
mot dörren, liksom ångrade han sitt yttrande, men
hon förnam likväl ett mumlande, som hon tydde
till: du liksom jag.
Dörren stängdes efter honom och han var
borta. Hon stod fortfarande orörlig tryckt af en
tydlig förnimmelse, att någonting skulle hända.
— Gråta? frågade hon sakta under tiden. En
stund efteråt tillade hon i samma uttråkade ton:
— Skratta? — Hon skakade långsamt sitt hufvud.
— Nej, det finns ingenting hvarken att gråta eller
skratta åt, det tröttar blott... alltsammans.
Den kvällen mindes Greta länge. Och hvad
hon tydligast af allt erinrade sig var, hur mannen
stått under päronträdet på gården och stirrat
framför sig, medan vårskymningen föll öfver nejden
och stadens buller dog bort till en sakta hviskning.
Och alltid när hon tänkte på det, började hon
genomgå hela sitt lif. Flicktiden hoppade hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
