Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det ökade ännu mer det hemska i situationen.
Sven höll sig undan.
Gretas oro hade öfvergått till en ängslig
väntan. Det var första gången hon bevittnade en
människovarelses födande till världen och de
omständiga förberedelserna väckte hennes fruktan.
Jämmerropen kröpo genom trossbottnar och väggar,
bultade mot öronens trumhinnor och begärde
pockande att släppas in för att tumla om med
de gamla tankarne eller väcka nya.
Barnmorskans brådskande steg hördes stundtals och då
och då skvalade vatten, som hälldes ur eller i
ämbar. Gretas ängslan steg med hvarje sekund och
hon skakade utan att veta det oupphörligt sitt hufvud.
— Stackars Karin, stackars Karin! hviskade
hon innerligt. Och så började tankarne arbeta och
forma sig. Hon grubblade öfver anledningen till,
att denna stora, starka kvinna låg där uppe och
vred sig likt ett dödligt såradt djur. Hennes hesa
skrik ägde intet mänskligt längre och med allt sitt
lidande hade hon ej vunnit annat än att anses för
ett »skamlöst stycke». Dumt och tanklöst hade
hon kastat bort sig... ja kanske hon också älskat
rent och utan baktanke, men hvad gagnade det
henne? Hon led och hennes lidande hade intet
slut. De kroppsliga smärtorna voro något tillfälligt
och underordnadt, sedan kom det värre var, att en
oskyldig hela sitt lif skulle bära med sig en
outplånlig fläck, på samma sätt som en förhärdad
brottsling den kedja, hvilken smidts fast kring hans
fotled. Och den redan nu dömde var alldeles oskyldig.
Greta brast i gråt, orättvisan var för uppenbar.
Och därmed lofvade hon, att alltid behålla Karin
hos sig. Där uppe i utkanten skulle åtminstone
en äga sin fristad, ty hon förstod nu, hur otroligt
många det var, hvilka aldrig erhöllo råd eller hjälp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
