- Project Runeberg -  Det gamla huset. Roman / Del 1 /
116

(1904-1905) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hon och tillade efter en stund: — Det är nog så,
att hvar och en måste söka hjälpen hos sig själf.
— Hon gick som i en dröm utan att tänka eller
känna något, hon endast gick.

Och som hon gått den långa vägen till sitt
hem denna dag gick hon många följande. Men
hon satte numera aldrig foten utanför planket,
hon trampade blott rundt det stora päronträdet.
Som genom en skymmande dimma märkte hon,
att Sven oroligt gaf akt på henne och att Karin
ruskade sitt hufvud. Och allt hvad Greta därvid
gjorde var att höja på axlarne.

En afton, när hon håglös promenerade kring
trädet, kom Sven ut och ställde sig på förstugbron.
Han låtsade icke se sin hustru utan betraktade
molnen som lojt summo öfver firmamentet. Greta
förstod likväl, att hans uppmärksamhet egentligen
gällde henne och kände sig besvärad däraf. Hon gick
några hvarf under en tilltagande olustförnimmelse men
häjdade sig plötsligt och ropade ovänligt åt honom:

— Jag är inte sjuk.

Han böjde stelt sitt hufvud och gick genast
in utan att svara något.

Greta ångrade sin häftighet och stod ett
ögonblick i begrepp att skynda efter honom och säga
det. Men hon fullföljde ej sin ingifvelse. Lik en
låga, som slocknar af brist på näring, flammade
tanken till inom henne, sedan var den borta. Hon
återtog sin enformiga promenad.

— Det är hela mitt lif, tänkte hon. — En
cirkel kring ett gammalt, utdömdt träd, som ger
en kappe stenhårda, oätliga frukter om året. —
Och med hemlig bäfvan frågade hon: — Skall det
alltid blifva så?

Ett par dagar senare kom fru Lindström på
besök. Hon hade visserligen lofvat att icke mer

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 11:47:41 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jghuset/1/0116.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free