Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Skål, Lund!
— Det var det bästa du sagt i kväll, svarade
doktorn och drack honom till.
Det föreföll verkligen, som hade Samuel Lund
bemödat sig att svepa in sitt lif i en
ogenomtränglig slöja. Bakom glasögonen och under det
väldiga skägget gömde han sina anletsdrag och ehuru
han talade mycket undvek han noga att låta
något af det, som tilldrog sig i hans inre, skymta
fram. Men någon gång hände det mot hans vilja,
att ett yttrande eller en handling bröt sig ut ur
det sterila enahanda, hvari hans lif tvingats in, och
förrådde hans känslor.
Så inträdde en dag Buller-Olle, hela nejdens
enfant terrible, i doktorns mottagningsrum och
sökte lindring för en obotlig sjukdom.
— Men jag ä’ så fattig, så fattig, afslutade
besökaren sin i den jämmerliga ton, hvarje mindre
bemedlad patient anser sig böra begagna,
framsagda litania.
— Det vill med andra ord säga, att Olsson
inte kan betala något, svarade Lund. — Det är
jag van vid, min gubbe. — Därmed skref han ett
recept och klappade patienten vänligt på axeln.
Det ligger intet förödmjukande i den saken, Olsson,
så var inte ledsen. Eller hur många, tror han,
honorera sina förbindelser här i lifvet? — Aldrig
en lefvande käft.
Patienten bockade och makade sig långsamt
mot dörren. Där stannade han och frågade
pekande på receptet i sin hand.
— Det ä’ dyrt det här, förstås?
— Hm. — Samuel Lund granskade
papperslappen. — Jaa, det springer nog upp till 1.75 eller
så omkring. Olsson har naturligtvis inte ett öre?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
