- Project Runeberg -  Det gamla huset. Roman / Del 1 /
158

(1904-1905) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

längre den fortskred, desto allvarligare blefvo deras
miner. Den ena tecknade tyst åt den andra att
tala, men ingendera ville göra det. Slutligen
bekvämade sig specialisten därtill:

— Det vore orätt att dölja det, sade han i
en ton, som vanan vid liknande fall gjorde torr
och intresselös — flickan blir utan tvifvel blind
på ena ögat. Med det andra tycks det inte vara
någon fara. Nu måste hon föras till lasarettet.

Borta vid dörren sjönk modren ihop och gömde
ansiktet i händerna. Fadren stod orörlig och såg
dystert ned framför sig.

Läkarne gingo och en timme senare åkte Sven
Malm med sin dotter till sjukhuset. — — —

Ett par veckor därefter fördes Margit hem
igen. Kring hennes hufvud slöto sig de hvita
bindorna som en hufva och hon var så uppskrämd,
att ett hårdt steg eller ett oväntadt ljud pressade
fram tårar i det friska ögat. Däraf lärde sig
föräldrarne att gå sakta och varsamt samt att
inskränka sitt tal till det minsta möjliga. Tyst hade
det varit förut i huset, numera var det ännu
tystare.

Samuel Lund kom hvarje dag för att se om
sin lilla patient. Första gången blef Margit rädd
för hans stora skägg och det ovårdade håret, men
han behöfde blott taga glasögonen af sig och småle
mot henne, för att hon skrattande skulle sträcka
händerna mot honom. På några dagar blefvo de
båda riktigt goda vänner och doktorn glömde sig
kvar långa stunder. Han lekte med barnet,
berättade sagor och skänkte henne ibland en småsak,
som väckte hennes förtjusning. Och när han
beredde sig att gå ljöd det regelbundet:

— Doktor, kommer du snart igen?

— I morgon, min lilla vän.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 11:47:41 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jghuset/1/0158.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free