Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Jag lofvar att försöka.
— Det är bra, farbror doktor! Och nu skall
du komma hvarje dag, för det kan hända, att jag
inte själf vet, när jag blir riktigt frisk. Men det
ser du. Och då ska’ du säga mig det.
— Det skall jag, Margit.
— Och i dag ska’ du säga mig, om jag är
ful. Alla fula barn ä’ stygga, men jag vill inte
vara ful, jag vill vara snäll och vacker. Karl sade,
att jag var ful. Är jag det, farbror?
— Karl förstår inte den saken.
— Det tror jag med. Men Karin hörde det.
Hon ropade på honom och sade, att han inte fick
säga så åt mig. Då svarade Karl, att jag var ful.
Han är ju bara en pojke och begriper ingenting,
men han hade inte sagt, att jag var ful, om han
inte tyckte det, för vi var sams. Hvarför tyckte
han, att jag är ful? — Hon väntade en stund på
svaret, som aldrig kom. Sedan lade hon ena
handens fingrar i de djupa ärren efter brännsåren,
pekade allvarligt mot sitt vanställda ansikte och
fortfor: — Det ska’ jag säga dig, farbror doktor.
Jag är inte bra än. Jag känner själf, att det är
ojämt här och här och här. När det blifvit bra
igen är jag snäll och vacker. Vill du göra mig
bra, farbror?
— Det vill jag gärna.
— Då blir jag bra. — Hon sträckte ut armarne
åt sidorna därigenom antydande, att han tilläts
lyfta henne upp i sitt knä, och leende gjorde han
det. Margit borrade in hjässan i hans skägg och
med svag rodnad öfver den oskadade kinden hviskade
hon hemlighetsfullt: — Du är mycket snäll farbror
doktor.
I detsamma kände Samuel Lund en lätt klapp
på sin axel och hörde Greta säga:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
