- Project Runeberg -  Det gamla huset. Roman / Del 1 /
198

(1904-1905) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Margits ända till misstro skärpta känslighet märkte
snart, att han i sin vida slängkappa och stora
slokhatt väckte uppseende. Och när hon sett det,
inställdes promenaderna. Slutligen beslöts, att Karin
skulle taga sig ledigt en timme hvarje dag och
följa Margit till Humlegården. Men deras första
utfärd blef störd. En dam, som iakttog, hur flickan
på afstånd betraktade de öfriga barnens lekar, gick
bort till henne och erbjöd sig att leda Margit till
de andra.

Den lilla kröp modfälld undan bakom sin
följeslagerska, men den främmande tillskref det en
blyghet, som var enfaldig och följaktligen borde
bortarbetas.

— Kom nu, min lilla vän, så gå vi till de
andra! uppmanade hon. — Men först skola vi
sätta din hufva rätt, eljes skratta barnen åt dig.

Margit stretade för att slippa och blickade
bönfallande på Karin, hvars vördnad för den eleganta
damen likväl afhöll henne från att inskrida. Och
då hon såg sig prisgifven åt en välvilja, som ej
kunde undvikas, drog Margit själf hufvan åt sidan.

— Usch, så du ser ut! ropade damen, som
ägde ett känsligt skönhetsinne, och skyndade att
aflägsna sig.

Utför Margits kind droppade tårarne. Hon
vred hufvan tillbaka igen, fattade Karins hand och
gick hem. Efter den dagen visade hon sig aldrig
utanför porten.

Hon ordnade en bekväm plats vid salsfönstret
och halft gömd bakom några rosenbuskar satt hon
och såg mellan deras blad på gatans lif. Det enda
hon noga iakttog var att icke vända mer än
profilen utåt. Väcktes hennes nyfikenhet af något,
som ej låg inom synvinkeln, gick hon hellre från
fönstret än hon riskerade att visa sitt ansikte.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 11:47:41 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jghuset/1/0198.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free