Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Är det något, Margit? frågade modren nästan
skyggt.
— Ja. Jag vill aldrig gå ut mer.
— Nej men barn, barn!
— Det var en liten jäkel att se ut, sade
Margit långsamt och med tonvikt på hvarje
särskildt ord.
— Hvem har sagt det?
— En karl på gatan. Och nu går jag aldrig
ut mer.
— Vänta medan jag gör Sven i ordning. Jag
skall tala med dig sedan.
— Du får nog inte tid, mor — Margit
bemödade sig att göra rösten fast, men den darrade
märkbart och slutligen brast hon i gråt. En sekund
föreföll det, som om hon velat springa fram och
omfamna modren, men så kom hennes blick att
dröja vid gossen, hvilken glad och rosenröd sprattlade
i dennas knä. Hon stampade trotsigt i golfvet
och gick ut ur rummet.
— Stackars min flicka! mumlade Greta och
tycktes vara i begrepp att resa sig och ropa Margit
tillbaka.
— Ma... ma, jollrade lille Sven och fäktade
med armarne.
Gretas ansikte var allvarligt, men hon tvingade
sig att le, det var nödvändigt, så vida hon ville
undvika att skrämma gossen. Och blott hon tänkte
på honom log hon högt och glömde därvid Margit.
Det var ej första gången denna bragts ur
jämvikten genom andras tanklösa omdömen. Redan
förut hade barnet hört liknande yttranden fällas
och sårats däraf. Nu dröjde det ett helt år, innan
hon lät förmå sig att gå utanför porten. Det var
Samuel Lunds enträgna uppmaningar, som narrade
henne att göra honom sällskap utomhus. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
