- Project Runeberg -  Det gamla huset. Roman / Del 2 /
14

(1904-1905) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

honom åter för att på nära håll följa dessa
märkvärdiga anordningar.

Karl hade skaffat sig en liten sjömanskista och
den packade han om hvarje dag. Hans sorg öfver
modrens likgiltighet var nu bortblåst, och hans
tankar kretsade uteslutande kring den stundande
färden. Under tiden förvandlades Karins konstlade
kyla till en glödande värme. Det hjälpte ej längre
att Sven Malm och Greta men framför allt
Söderholm uppmanade henne till ståndaktighet, hon gaf
tum för tum vika och en afton lindade hon
oväntadt armarne kring Karls hals och kysste honom.
Husbondens förklaring, att gossen behöfde en
grundlig stukning och matmodrens sväfvande: »det är
nog bäst att inte låtsa om något» — på Söderholms
otäckheter ville hon ej tänka — voro glömda.
Hennes tårar runno i strömmar och den måttlösa
häftigheten, som ibland narrade henne till de
löjligaste öfverdrifter, förorsakade en fullständig
eruption af ömhet. Men Karl gjorde sig lös ur hennes
omfamning och vände sig lugnt till kistan, som
upptog alla hans tankar.

Karin var gränslöst olycklig flera timmar å rad,
sedan fann hon det i sin ordning att visa Karl en
stötande liknöjdhet. Då blef han hjärtnupen och
gjorde ett par klumpiga försök till ett närmande,
men så fort modrens min blef vänligare, kröp han
lik en snigel in i sitt skal och visade sig kallsinnig
igen. Han ville vara den förorättade och ämnade
icke gifva vika, det hade ej varit karlaktigt. Ju
närmare dagen för skilsmässan nalkades, desto
vekare blefvo dock mor och son, och sista aftonen
snyftade han öfvergifvet mot Karins axel.

— I morgon mor... oj oj oj i morgon...
Och fastän han visste att det ej anstod en blifvande
sjöman, kysste han Karin, något som ej händt på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 11:47:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jghuset/2/0014.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free