- Project Runeberg -  Det gamla huset. Roman / Del 2 /
104

(1904-1905) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Denne hade gifvit akt på, hur Samuel Lund
granskat prästen, och var förvissad, att det låg hån
i leendet. För egen del ville han hälst undslippa
en dylik mönstring och inföll tvärt.

— Om jag kan låna ut ett par tusenlappar?
Jo, var lugn för det. Men jag gör det inte. Här
kommer den där sättande en vacker dag å’ vill
vigga en jäkla hoper pengar, men han har min
själ inte frågat efter, om jag lefver eller dör på
dryga tio år. Å’ hva’ ska han ha pengarne till?
Jo att köpa en massa skräp för. Han medger rent
ut, att han ämnar låta skoja sig, men till det ä’
mina slantar för dyra. Håll till godo, min gubbe
lilla! — Den förtrytelse, som han hindrats att gifva
luft för en stund sedan, hade ändtligen fått ett
utlopp. Så snart det skett, blef han nöjd igen och
nickade uppmuntrande åt sin äldre bror. Ville
denne riktigt ödmjukt tigga om lånet, skulle han
kanske tänka en gång till på saken, och nöjde han
sig med hälften, var det inte omöjligt, att han fick
pengarne.

Samuel Lund förstod honom ej, han tog det
sagda för ett afslag och rummets däfna kyla, som
förut besvärat honom, gjorde sig ännu tydligare
förnimbar. Han lät blicken glida från den ene till
den andre af bröderna, som hade han frågat, hvad
de i själfva verket voro för personer. De ägde
samma föräldrar och likväl hade han aldrig träffat
två människor, hvilka voro honom mer främmande.
Han rätade upp sig och svarade högdraget:

— Vi ha lyckligtvis icke träffats på många år,
vi känna hvarandra knappt och ha således ingen
direkt anledning att växla fientliga blickar. Och
fastän vi äro bröder, kunna vi väl tala utan
häftighet. Min käre Simon, jag behöfde händelsevis några
zekiner och vände mig till min bror för att låna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 11:47:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jghuset/2/0104.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free