Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att ge. Jag ä’ skyldig mer än som kan betalas,
men därför får du ej hindra mig, när det gäller
min son. — Den rörelse, som ett ögonblick kommit
hans starka kropp att darra var öfvervunnen. Sven
Malm rätade upp sig och spände ut bröstet. —
Förstår du mig nu?
Samuel Lund nickade.
— Här är min hand, sade han.
De tryckte hvarandras händer länge och kraftigt.
— Att jag ej har annat att gifva är ej min
skuld, sade Sven Malm.
— Räknar du din vänskap för ingenting?
Då visade det sig, hvilken ofantlig skillnad
det fanns mellan dessa båda män. Sven Malm
skrattade till hälften otålig, till hälften förläget.
— Vänskap, inföll han — det ä’ ju bara ett
ord. Jag har många affärsvänner, men min själ
en enda af dem skulle genera sig att lura mig, ifall
han kom åt.
Samuel Lund drog besviken sin hand ur hans.
— Ja, återtog Sven Malm raskt — lycka nu
till! Du kan för resten gärna önska mig detsamma,
jag har många järn i elden. Å’ glöm inte, att du
alltid ä’ välkommen här! Kammaren står för din
räkning, när du måste upp till Stockholm någon
gång.
— Jag skall aldrig glömma dig och de dina,
försäkrade Samuel Lund.
De skakade ännu en gång hand, sedan gick
Sven Malm med en kort nick. Han skyndade
direkt till sitt kontor och stängde omsorgsfullt dörren
bakom sig. Efter en kort promenad fram och
tillbaka drog han upp reversen ur fickan och läste
igenom den, något, som han ej förut besvärat sig
med. Han skakade småleende sitt hufvud, den
var oriktigt stiliserad, och han fann det nästan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
