- Project Runeberg -  Det gamla huset. Roman / Del 2 /
115

(1904-1905) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dig åt sidan. Så mycket känner du mig, att du
vet, hvar jag står. Å’ har jag öfvertygat mig, att
en sak ä’ riktig å’ möjlig, lagar jag också, att den
blir verkställd.

Samuel Lund satte sig hastigt, han hade blifvit
intresserad.

— Hör du, Malm, låt oss tala litet om Sven,
sade han.

— Det tjänar ingenting till, inföll Sven Malm
och reste sig. — Mina åsikter ändras icke. Så,
som jag vill, ska’ det bli. Nu lämna vi gossen åt
mig å’ framtiden. Men för att intet missförstånd
ska’ finnas mellan oss, så låt mig säga dig några
ord. Du ä’ en god människa å’ jag håller af dig...
på mitt sätt. Jag önskar, att jag kunde bevisa dig
en verklig tjänst å’ jag hoppas komma i tillfälle att
göra det en gång. Att låna ut litet pengar ä’ en
struntsak å’ det grämer mig, att jag inte kan hitta
ett bättre sätt. Sådan jag ä’ får du emellertid
taga mig. Å’ för att visa, att jag menar, hvad jag
säger, ber jag dig lofva mig en sak!

— Hvad då, du?

— Behöfver du mer, så tag mig i hand på,
att aldrig vända dig till någon annan. Lofva det!
— Han räckte fram sin hand, och då Samuel Lund
dröjde att fatta den, fortsatte han ifrigt. — Det ä’
futtigt att komma med ett sådant erbjudande, det
vet jag, men hvar och en gifver, hvad han kan.
Jag vill visa dig hvilket värde jag sätter på de
tjänster du gjort mig. Tror du kanske jag glömt
Margit? Åh nej. Endast du förstod henne å’ så
länge jag lefver, minns jag, hur du först vårdade
barnet åt oss, hur du sedan tröstade henne å’ gaf
den enda lilla glädje, lifvet hade för henne. Vi
två, som voro flickans föräldrar, stodo likt
främlingar å’ jag afundades dig, som hade så mycket

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 11:47:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jghuset/2/0115.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free