Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hjärta, som man alltid gör, då man önskar hålla
dem.
De skildes en halftimme senare än vanligt men
lika lugnt som hvarje föregående afton. Det sista
minne Samuel Lund för många år tog med sig från
det gamla husets sal var Sven Malm, som bred
och trygg stannat midt på golfvet och nickade åt
den gående. Bredvid honom stod Greta med något
fuktigt i blicken.
Ute i tamburen sprang Sven i fatt Lund och
gaf honom en sista, nästan krampaktig
handtryckning. Omedelbart därefter rusade han in igen, som
om han befarat att göra sig löjlig, ifall han visade
för stor känslighet.
Så fort de blifvit ensamma i salen skrattade
Sven Malm litet ansträngdt och sade:
— Jag tror, du ä’ rörd, min gumma? —
Seså, det här var det bästa, som kunde hända,
Lund behöfver min själ komma på det torra en
gång.
— Du har nog rätt, medgaf Greta. — Jag
tänker heller inte på det, utan bara på, att det
känns så underligt just nu. Här har han gått ut
och in många, många år, och vi ha blifvit vana
vid honom. Så med ens är han borta. Han lämnar
ett stort tomrum efter sig, ty han är mycket god.
Och — hon sänkte rösten till en hviskning för att
Sven, som gått bort till fönstret och stirrade ut
på gatan, ej skulle höra henne — jag tror inte,
att han kommer tillbaka.
— Så kan ingen hjälpa det. — Sven Malms
röst var torr och ointresserad, han funderade
synbarligen på något annat. — Det var i alla fall
inte för tidigt, att han kom på sin plats. Vi få
inte bara tänka på oss själfva, ser du.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
