Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon log upp mot honom och höjde lekande
ett pekfinger.
— Se så, doktor, inga artigheter, jag är ju
gammal.
— Kära fru Greta, gammal blir ni aldrig i
mina ögon.
Hon förstod, att det låg en dold mening under
orden, och en flickaktig rodnad bredde sig öfver
hennes kinder. Sven Malm skrattade högt, då han
såg det.
— Hör du, Lund, du kommer bestämdt att
göra lycka som fruntimmersläkare.
Hans infall höjde stämningen för en kort stund,
men snart kom åter vemodet och intog sin plats.
Så följde afskedet från Sven. Lund visste, hur
innerligt gossen var fästad vid sin äldre vän, och
hade beredt sig på tårar, men af allt, hvad de
hade att säga, blef ingenting annat än ett par
färglösa meningar. Med ena armen lagd öfver den
unges skuldror gingo Lund och han rundt bordet,
under det föräldrarne betraktade dem. Han tryckte
Sven varsamt till sig och inlade så mycken ömhet
däri, att gossen blef rörd. Svens känslor togo
ingen bestämd form, han erfor blott ett värmande
välbehag, som erinrade om den tid, då modren
slösade sina smekningar på den lille.
— Farbror kommer ju och hälsar på oss?
frågade han sakta.
— Får jag ett ärende hit till staden, har ni
mig här igen. Det är säkert.
Sven nickade belåten och hviskade:
— Och så skrifver farbror snart till mig?
— Snart, min gosse. Vi se hvarandra ej hvarje
dag, men vänner förbli vi. — Han var beredd att
lofva ännu mer och han gaf sina löften med lätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
