- Project Runeberg -  Det gamla huset. Roman / Del 2 /
141

(1904-1905) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


— Fångpredikanten sade mig, att jag var lika
god som andra, sedan jag utstått mitt straff. —
Marta böjde nacken, så att hakan stöddes mot
bröstet, och stämman ljöd dämpad, som om orden
med stor möda hämtats ur ett bottenlöst schakt.

— Jag vet inte ännu, ifall det är sant, han sade
det kanske bara för att trösta mig. — Det uppstod
en stunds tystnad, hvarunder Marta kämpade för
att öfvervinna sin naturliga motvilja för det, hon
ville tvinga sig att säga. — Hvad jag gjort skedde
för en annan, fortfor hon slutligen. — Han tog
emot, hvad jag tagit förut, och när jag inte hade
något mer att ge, lämnade han mig. Det finns
ingenting, som kan ursäkta mitt... mitt
handlingssätt, det sade domaren och nu vet fru Malm det.
— Hon hade fullgjort, hvad hon föresatt sig, och
såg frimodigt upp på Greta, nu väntade hon.

Söderholm hostade lätt, han kände sig besvärad.
Karin gick och tog plats vid hans sida. Båda stodo
så säkra på sig själfva i ett hörn och läto genom
små korta fnysningar höra, att de ogillade hela
tillvägagåendet. Hvarken Greta eller Marta märkte
det, de sågo på hvarandra och från att hafva varit
spörjande och osäkra, blefvo deras blickar vänliga
och lugna. Och när hon dröjt ytterligare en stund,
erfor Greta sympati för denna kvinna, som bar sitt
lidande utan klagosuckar och åthäfvor. Och knappt
hade den känslan vaknat, förrän hon ville trösta.
Greta gick några steg närmare och frågade skyggt:

— Ni höll af honom... han, som...

— Det gjorde jag. Men det är inte bra att
hålla af en människa för mycket.

— Och sedan... hvar är han?

— Jag vet inte. Det är slut nu.

Det var en människas hela historia berättad i
några få ord, ett felsteg med sitt straff jämte en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 11:47:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jghuset/2/0141.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free