Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mötte man dem ånyo på samma ställe. De voro
mycket allvarliga och Karlssons svordomar
smattrade som revolverskott. Han var ännu ursinnigare
än vanligt, gestikulerade utan ringaste hänsyn för
andras ögon och längtade blott efter att blifva
motsagd för att få i gång ett ordentligt gräl. Han
berättade, hur de i ett iskallt uthus hunnit kasta
en sista blick på vännen, innan locket skrufvades
fast vid kistan. Sedan var det att i en pinande blåst
stå vid remnan i jorden och vänta på det sista slutet.
Sven lagade, att han kom bakom de andra.
Han hade fått mycket att tänka på och var bitter till
sinnes. En stund tyckte han, att allt var
meningslöst och illa ordnadt. Hos den lina och svaga Löf
fanns allt, som skulle göra hans lif rikt, allt utom
kraften att lefva. Sven nödgades anstränga sig
för att hålla tillbaka tårarne, som hotade att tränga
fram, och han stannade ännu längre efter de andra
för att samla sig. Han började ana, att lifvet ej
ville veta af lek och försagdhet, det var för strängt
att fordra annat än allvar. Han sänkte hufvudet,
och i ögonen kom en ängsligt spörjande blick. Då
hörde han Karlsson säga i gruppen framför.
— Hvad man skall göra? Arbeta förstås, allt
livad man behöfver är en idé att stå för.
Sven såg upp och fästade blicken på Karlssons
breda rygg och starka nacke. Han nickade flere
gånger å rad. Där fanns verkligen en, som dög
att taga till föredöme, han vek ej åt sidan för
mot-gångarne och väjde icke för svårigheterna, han gick
med muntert trots till storms mot lifvet själft.
Sven skyndade hastigt i fatt de andra, tog plats
bredvid Karlsson och trädde sin högra arm under
hans vänstra liksom för att hänga sig fast vid
honom. Karlsson såg ett ögonblick öfverraskad ut,
men så nickade han gillande och sade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
