Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Det är rätt, håll fast vid mig! Jag hör
inte till dem, som låta stuka sig.
Från den dagen arbetade Sven på ett nytt
sätt. Förut hade han tyckt allt vara en rolig lek,
nu blef han fullt medveten om allvaret i sin uppgift.
Storm iakttog honom, och när han öfvertygat sig,
att det ej var en tillfällig stämning, som dref Sven
att bruka hela sin styrka, sade han.
— Nu är tiden inne, res!
Sven nickade tyst, han hade tänkt detsamma.
Under aftonen vände han sig till modren.
— Snart reser jag. — Han visste, hur hans
ord skulle blifva mottagna, men Gretas blick skrämde
honom likväl.
— Ali nej . . . Sven! bad hon.
Han såg bort och upprepade sakta, hvad han
sagt nyss förut.
— Och lämna mig?
— Följ med!
Hon funderade en kort stund och skakade
sedan sitt hufvud.
— Nej. Jag kan inte öfvergifva mormor. Hon
behöfver mig, ser du.
Sven förstod det men gaf ej vika. Hans ansikte
återspeglade striden i hans inre. Han hade tagit
ett par steg för att gå fram till modren och smeka
henne men häjdade sig. Hon såg upp förundrad
öfver, att han ej kom, och det första hon märkte
var, att ett djupt, lodrätt veck bildats mellan hans
ögonbryn. Genast erinrade hon sig den åtbörd,
som för en tid sedan väckt några dunkla hågkomster
hos henne, nu mindes hon, att hon många gånger
iakttagit den hos sin make. Hennes hufvud föll
framåt, som om det plötsligt blifvit för tungt att
bära, och utan ord nickade hon, att allt fick blifva
som Sven önskade det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
