- Project Runeberg -  Det gamla huset. Roman / Del 2 /
185

(1904-1905) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

granskade dem och gjorde sina anmärkningar, fann
han sig föranlåten att säga sin ärade vän och högt
värderade kollega några ord. Hvad han ville säga
var: intet gnat eller kink utan glädje och
arbetslust och framför allt frihet . . . »sacre . . . friheten,
ni förstår»! — Hans skalliga hjässa lyste hvit, de
köttiga läpparne rörde sig, och de breda händerna
med sina korta fingrar repeterade gesten, hans gest.

Var Jordanet vid särskildt godt lynne, lät han
sina elever höra några valda brottstycken ur det
stora tal, han en gång i tiden hållit inför
valmännen i sin födelsestad. De otacksamma sände en
handtverkare till deputeradekammaren i hans ställe,
hans tal var dem för stort och starkt. Nå, de
förlorade mer än han därpå och ... ja, hvad han
ville säga sina unga vänner, äfven sin gamle
kamrat och högt värderade kollega, var, att den
individuella friheten utgjorde det förnämsta af allt. Här
hos honom hade de så väl friheten att arbeta som
friheten att göra ingenting. En hvar valde, hvad
han ansåg passa bäst, men först och främst
friheten . . . sacre, m’ssieurs . .. friheten!

Han hoppade ned från bordet, stack två
fingrar innanför redingoten och intagande samma
attityd som vid det historiska tillfället, då talet hölls,
väntade han på bifallsropen. De uteblefvo ej,
eleverna röto ett rungande »vive>! och mästaren mottog
nådigt deras hyllning. Hans blanka hjässa sken af
svett, en glansdager blänkte på monocelns slipade
glas, hederslegionens band lyste rödt i knapphålet
och hans min var oefterhärmlig. Vid sådana
tillfällen var Jordanet stor. Så följde den obligatoriska
gesten, hans gest, och mästaren afiägsnade sig
mumlande: det förnämsta af allt . . . friheten . . . sacre,
m\ssieurs . .. friheten!

Det såg ut, som om Jordanet haft rätt, ty trots

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 11:47:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jghuset/2/0185.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free