- Project Runeberg -  Det gamla huset. Roman / Del 2 /
191

(1904-1905) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Jag vet, sade Petrovitj. — Sverige . . . litet
land . . . stort folk.

Sven kvitterade artigheten genom att om
Ryssland yttra något, som han nyligen läst i en tidning.

Petrovitj log egendomligt.

— Ja, vi äro många, svarade han.

En stund stodo båda bredvid hvarandra utan
att veta, livad de skulle säga. Petrovitjs stora
ögon hängde fast vid Sven, och hans läppar rörde
sig utan att något hörbart gled öfver dem. Sven
betraktade honom förstulet och kände sig liksom
en gång förut, rörd. Den andre föreföll hjälplöst
vek och svag. Bröstet var insjunket, ansiktet
liksom tillplattadt och fullständigt färglöst, endast
ögonen med sin sökande, för det mesta skrämda
blick skänkte lif däråt. Han var tarfligt klädd och
den blus han bar lappad.

— Jag väntar, sade Petrovitj plötsligt.

— På hvad? frågade Sven ovillkorligt.

Petrovitj sökte Svens blick liksom för att läsa

hans tankar, höjde sedan på axlarne och återvände
hastigt till sin plats. Han kämpade synbarligen
med ett starkt begär att säga något men tvingade
sig att icke göra det.

Flere dagar å rad undvek ryssen att se åt
Sven, han tycktes vara förargad på sig själf, emedan
han låtit en tillfällig stämning narra sig att säga
något, som han hälst ville hafva osagdt. Sven gaf
knappt akt därpå, arbetslusten hade gripit honom,
och han brydde sig ej om annat än det, hvarmed
han sysslade. Petrovitj sneglade bort till honom
liksom för att fråga något. Och då Sven, utan att
tänka därpå, icke ens vände hufvudet åt hans sida
annat än till en kort hälsning, hvar gång de
råkades, inbillade han sig, att grannen var stött. En
hel dag trampade han nervöst på samma fläck och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 11:47:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jghuset/2/0191.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free