Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han hunnit ordna sina tankar, såg han tviflen i en
tät falang hotfullt marschera mot sig.
— Och nu ... er konst, menar jag? frågade
han knappt hörbart.
Wolkow lutade sig fram mot honom och
fångade orden.
— Den? En stunds tidsfördrif, medan jag
väntar, barnets tanklösa lek upprepad af en man,
som omständigheterna tvingat därtill. Konsten,
livad är den? Prydnaderna på en smutsig
samhällsbyggnad, en dyrbar ring på en solkig hand. Tag
tusen människor, de första bästa på hvilken gata
som hälst här i världens glada hufvudstad, ställ
dem framför världens yppersta konstverk och fråga,
hvad de önska? — Bröd, ljuder svaret från de
flesta — ty vi svälta, vi och våra barn. Men inte
gifver man den, som beder om bröd, en sten, icke
mättar man de, som hungra, med konst, den må
vara aldrig så äkta. Så länge det finns hungriga,
så länge är första uppgiften att skaffa mat.
— Jag har en vän, som tror konstens uppgift
vara att skänka en bättre och gladare syn på tingen,
sade Sven lika sakta som förut.
— Åt hvilka?
Sven sänkte hufvudet och sökte, den andre
lät honom söka. När han icke sade något, svarade
Wolkow.
— Låt oss uppfostra, låt oss lära, inte sannt?
Men låt oss heller icke glömma, att den hungriges
hjärna blott rymmer en tanke. — Allt i sin ordning.
— Och ni tror, att man kan väcka en hel
mänsklighet ur sin försoffning och tvinga den in på nya
banor? frågade Sven efter en stund.
— Om jag tror? Jag vet det ju. Det är ett
litet fattigt mirakel, århundradet begär. Det skall
få sitt underverk. Vi, som tro så, att vi våga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
