- Project Runeberg -  Det gamla huset. Roman / Del 2 /
216

(1904-1905) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

för mycket och läses för litet, kunde människorna
hjälpas med ord, voro de länge sedan helbrägda.
Nej, nu följer annat. »Här inne» — han knackade
sig på pannan—»smides Archimedes häfstång. Att
det är i Wilhelm Mullers hjärna betyder ingenting,
det märkliga är, att en viss mängd af denna allmänt
förekommande gråa substans ändtligen drifvit någon
till det nödvändiga. Hela världen har längtat sig
sjuk efter det nya och endast nött ut sina krafter
på att göra det gamla vanliga, nu nalkas ändringen,
lifsvillkoret. Denna månad skall det ske. I nästa
månad är världen en annan eller också finns icke

jag.»–-

I dag sade Johannes, att jag borde börja arbeta.
Såg någon händelsevis in genom bottenvåningens
fönster, skulle han möjligen undra, hvad jag var
för en bildhuggare, som icke ens hade litet lera
eller gips i min s. k. atelier. — Det var, som hade
man oväntadt skjutit af ett kanonskott tätt invid
mitt öra. Jag var blind och döf en lång stund och
när jag slutligen sansat mig, mötte jag Johannes’
ögon. De betraktade mig med en sådan godhet,
att jag skyndade att räcka honom bägge händerna.
Här har jag gått, och längtat och längtat utan att
veta efter hvad och han genomskådar mig genast
och skänker mig det jag begär. Tack, Johannes,
du med de stora glänsande ögonen, i hvilkas blick
man drunknar! —

I kväll hör jag ej, hvad Muller och Wolkow
säga, jag tecknar. Två tankar är det, jag vill forma
i lera. På skissboksbladen hafva de sprungit fram,
och jag ser dem redan fullt färdiga. Jag darrar af
ifver att få börja. Det är ju en evighet till
morgondagen. Nu förstår jag, hur rätt Muller har,
sömnen är en tjuf, som stjäl halfva lifvet från oss. I
natt skall jag sitta uppe och teckna dem om och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 11:47:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jghuset/2/0216.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free