- Project Runeberg -  Det gamla huset. Roman / Del 2 /
236

(1904-1905) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

puckelryggig, och jag kan när som hälst tydligt
se hans besynnerliga ögon, hvilka riktades på oss,
som ville han med blicken genomtränga våra
förbindligt afvaktande miner och läsa våra tankar.
Kommer jag någon gång att beskrifva en fanatiker,
porträtterar jag den mannen, ty så måste en
monoman se ut. Det låg något af förstenadt vanvett i
det vaxgula, hela tiden orörliga ansiktet, där de
tunna läpparne konvulsiviskt rörde sig utan att
likväl släppa fram ett ljud. Den andre var en
svart-muskig, vacker karl, hvilket ej hindrade, att han
såg ut som sin egen betjänt. Trots den varma
färgen på hans mörka ögon, voro de iskalla, och
han bemödade sig ehuru förgäfves, att göra dem
uttryckslösa och intetsägande. Litet emellan flög
en nålhvass blick bort till oss tre, och såg jag ej
orätt, innehöll den en direkt uppmaning: gå er väg!

Det roade oss att trotsa honom en stund, men
då vi ej kände vår väns förhållande till dessa
främlingar, och Sven dessutom syntes enerverad, funno
vi oss i vårt öde och gingo.

När vi tagit farväl af Sven och lofvat att snart
komma igen, något, som han ej upptog med vidare
förtjusning, kollationerade vi våra intryck. Vi
blefvo ense om, att Sven ej var frisk, men hvad
vi mäst kände var en stillsam missräkning öfver
hans liknöjdhet mot oss. Det gjorde, att både Klas
och »Lugnet» bestämdt förklarade, att de ej vidare
tänkte besvära Sven, åtminstone inte förrän han
uttryckligen bjudit dem till sig.

Det var inte fritt, att jag gaf dem rätt, men
när jag funderat litet på saken ändrade jag för
min del tankar. Det var också därför jag tre dagar
senare åter befann mig på väg till Sven. Min
af-sikt var att med en väns rätt tala allvar, ty jag
kände mig litet orolig. Hvad jag skulle säga, visste

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 11:47:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jghuset/2/0236.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free