Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var orätt af mig att släppa Sven, det är allt.
— Hon skakade sitt liufvud och frågade bittert.
— Ni, som tror på det där, skulle ni lämna er
mor för att,.. för att...
— Ja.
— Offra henne, kanhända krossa ett hjärta för
det ovissa, som fyllandet af dessa verkliga eller
diktade kraf innehåller?
— Ja, svarade han för andra gången. Han
hade bemödat sig att göra stämman mjuk och
dämpad, men den ljöd likväl med utmanande klang.
Hon stirrade undrande på honom och sjönk
sedan långsamt bakåt mot stolens ryggstöd. Det
var, som hade hon erhållit en visshet, för tung att
bära. Hennes hy blef gulaktig, under ögonen
tecknade sig mörka skuggor, och händerna föllo liflösa
mot armstöden,
— Jag får aldrig mer se min gosse. — Hennes
klagan ljöd lallande och osäker, och i rösten var
något af ett litet barns klynkande gråt. Gång
på gång upprepade hon sitt: aldrig mer, aldrig
mer...
Karlsson hörde henne i det oändliga taga om
det och greps af fruktan. Han öfverlade några
sekunder, gick sedan till dörren och ropade Marta
för att sända henne efter en läkare. Medan han
rådlös stod och väntade, föllo hans ögon på ett
ark brefpapper. Han förstod, att änkefru Malm
skrifvit, när han trädde in, och anade till hvem.
Han lutade sig fram och började läsa.
Kära min gosse!
Det är en sorglig nyhet, jag har att berätta
dig. Mormor är död nu. Men jag har också en
glad nyhet, snart kommer jag . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
