Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att denna stelhet måste verka förlamande på den,
som ängsligt afvaktade ett svar.
— Jag förstår, ljöd det slutligen bredvid honom.
— Jag får aldrig mer se min gosse, han är borta...
död?
Karlsson stod alltjämt orörlig och stirrade ut
genom fönstret. Att svara nej, hade varit orätt,
att säga ja grymt, han teg. När han omsider
öfvervunnit sin obeslutsamhet och vred hufvudet
mot henne, såg han, att hon sjunkit ihop i stolen.
Ansiktet var likblekt och föreföll dödt med sina
slutna ögon. Med två steg var Karlsson borta vid
byrån, där han hällde i ett glas vatten, som han
skyndade att bjuda henne.
Hon märkte det ej.
— Nu vet jag, sade hon sakta liksom talande
för sig själf. — Oron, som plågat mig flera dagar...
den förfärliga oron . .. Hon tystnade och satt en
stund som förut. Plötsligt rätade hon upp sig och
tilläde nästan hetsigt. — Ni får inte säga mig, hur
det gått till! Jag vill ingenting mer veta... hör
ni det, ingenting. — Hon tog glaset ur hans hand,
läppjade på innehållet och lämnade det tillbaka.
— Jag borde aldrig ha låtit honom resa. Här hos
mig var hans plats, här skulle han stannat. Säg
ingenting, inföll hon, när Karlsson beredde sig att
svara något. Och då han lydigt teg, tilläde hon.
— Ni med edra många ord om stora kraf och
helhet. Sådant passar kanske för särskildt utvalda,
men för vanliga dödlige ... för vanliga . ..
Han hörde på tonen, att det var en fråga, och
svarade genast.
— Den, som inte vill räknas till vanliga, måste
underkasta sig ...
— Nej, jag vill ingenting veta, afbröt hon. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
