- Project Runeberg -  Det gamla huset. Roman / Del 2 /
257

(1904-1905) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Ni är god, sade hon till slut. — Men ni
skall inte göra några uppoffringar för min skull,
ni har hela lifvet framför er, mitt ligger bakom
mig. Och tro inte att jag är ensam, jag har ju
mina minnen.

Utefter tidens flod glida dagarnes farkoster. De
komma och försvinna, och där något skall lämnas,
blir det lämnadt. Men till det gamla huset föra de
intet, ty människorna däri anse sig ej hafva något
mer att vänta. Bakom planket åt gatan visar sig
emellanåt en satt kvinnofigur, de kringboende veta,
att det är tjänarinnan. Och innanför fönsterrutorna
ett par fot ofvan trottoaren ses ofta ett hufvud,
på h vars gråsprängd a hår en hvit bandmössa sitter
fästad. Den gamla damen är enkefru Malm och
anses litet besynnerlig. Oföränderligt bär hon en
svart dräkt. Grannarne i de stora byggnaderna
rundt omkring sysselsätta sig sällan med dessa
båda, de störa aldrig någon och synas blott begära
att lämnas i fred.

I fönstret åt gatan stå en rad rosenbuskar.
När det regnar bär ägarinnan ut dem på gården,
och när regnet upphört, flyttar hon in dem igen;
det är hennes hufvudsakliga motion. Eljes sitter
hon i en bekväm länstol och ser ut genom rutorna.
För det mesta blickar hon leende mot något, som
endast hon vet existera. Men ibland följa hennes
ögon människorna, som där ute ila förbi
hvarandra, upptagna af sina bestyr. Då blifver det
något af ett barns undran inför det ofattliga i dem.
Hon förstår inte, hvarför alla dessa okända komma
och gå med viktiga miner eller vidt och bredt orera

— det säga deras gester — om livad de skola
göra. Hon har aldrig sett gesterna förkunna, att
de gjort något. De där ute, de äta och sofva och
Det gamla huset, II, 17

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 11:47:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jghuset/2/0257.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free