Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det djupa dammlagret öfver hennes minnen var
rubbadt, de lågo blottade, och hon såg endast det,
hon förlorat. Det blef henne för mycket och hon
ångrade, att hon någonsin bedt honom tala.
Samuel Lund tystnade och vände sig bort för
att ej besvära med ett deltagande, som skulle varit
onyttigt. Något ville han dock skänka henne,
innan han gick, och sade för den skull, i det han
reste sig.
— Lifvet ödelägger ofta mer än det gifver.
Hvad vi säkert äga är de många möjligheterna, vi
få söka begagna dem och plocka ut det mesta ur
dem. Hur? Det veta vi inte ännu, men
möjligheten, att vi kunna lära det finns alltid. Att
arbeta för den är mycket nog.
Hon böjde sig lyssnande framåt, men hennes
min utvisade, att hon ej förstod. Det oaktadt
kände hon sig tröstad af det vemodigt vänliga
tonfallet, ty hon anade, att han här sökt sammanfatta
hela sin kunskap och i få ord gifva henne allt,
hvad lifvet lärt honom. Hon blickade upp och
log mot honom, där han stod. I leendet lade hon
in all sin tacksamhet för det, hon ansåg sig vara
honom skyldig. Sedan reste hon sig och sade med
en röst, hvars trötta torrhet var beklämmande.
— Alltså äro vi eniga.
Samuel Lund spratt till, det föreföll lionom,
som hade han hört Sven Malm den äldre.
— Ni gör, hvad jag önskar? tilläde hon.
Han räckte henne sin hand.
— Tack! — Hon fattade den. — Och nu ber
jag er om en tjänst, en verklig tjänst. — Kom
aldrig hit mer! — Strax efteråt bifogade hon
förklarande: — Jag vill inte bli störd.
Han förstod, att detta, var en lifsfråga för
henne och bugade sig samtyckande, ehuru han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
