Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Sven Malms minne, hvad? kom det litet
tvekande.
— Lille Sven, sade han innerligt.
— De voro två med det namnet, svarade hon
nästan strängt. — Han, som samlade åt den, som
aldrig fick.
Samuel Lund begrep, att hon under dessa
ensamma år tänkt sig till full förståelse af maken
och erkände genom en hufvudböjning, att hennes
tillrättavisning varit berättigad.
— Och ni själf, fru Greta? frågade han
vidare efter en stund.
— Jag? — Hennes ögon blefvo först stora af
undran, sedan såg hon strängt på honom, som
hade hon befarat, att han sport så af artighet eller
någon annan lika värdelös bevekelsegrund. — Jag
är ju blott den, som ger. Om mig kan ingenting
sägas. — Men ni doktor?
— Jag använder edra egna ord, om mig finns
heller ingenting att säga, lyckliga människor ha
ju ingen historia. Jag tror, att jag gjort mitt,
ehuru jag halft omedvetet längtat efter något annat.
Nu har ni gifvit mig det och nu vet jag, att äfvcn
de gamla kunna ha en framtid.
Hon gjorde ett försök att förstå honom och
när det ej lyckades, sade hon:
— Låt oss ej mer tala om detta!
Båda tego en stund, sedan fördjupade de sig
åter i minnena. Som tvänne dykare, hvilka samla
pärlor från hafvets botten, döko de oupphörligt
ned bland sina hågkomster, och livar gång de
kommo upp till ytan, hade de händerna fulla af
kostliga dyrbarheter. De höllo fram dem mot
livarandra och i ljuset af deras vänliga kärlek blef
allt stort och rikt.
Så föll hennes hufvud framåt som en gång förut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
