Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De sexhundra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de sin fana med dess blodröda inskrift »Folkets
rättigheter». Åtspordes de om dessa rättigheter,
voro hundra munnar genast redo att svara med
de slagord alla kände: »Människorna födas fria
och äro alla jämlika. Folket stiftar sina egna
lagar. Det finns inga slafvar. Jorden och
skördarna tillhöra det fria folket. Lefve folket!»
Det var också mycket annat de hade att
säga. Allt mottogs med stormande hänförelse
af de uthungrade skaror, som ställt upp sig
utefter vägarna eller väntade vid rasteställena.
Marseillarna gåfvo sig knappt tid att trycka de
händer, som öfverallt räcktes dem. De slukade
i största hast brödet, som gafs dem, där bröd
fanns. Till tack stämde de upp sin glödande
sång, som lockade tårar ur de flestas ögon och
etsade sig fast i minnet för att aldrig gå därur.
Som en lång rad fantomer gledo de förbi i sitt
dammoln, lämnande hopp eller hat bakom sig.
Ty långt ifrån alla mottogo dem som vänner.
Präster, adelsmän och borgare stirrade med häpen
ovilja på dessa fantaster, som dubbelvikta under
kanonernas draglinor eller outtröttligt sjungande
sin sång stretade vidare med något af en hemsk
och oförklarlig naturmakts blinda obeveklighet.
Hvar de gått fram dallrade ännu luften af den
melodi, som inspirerad yrsel skapat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
