Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
221
ÖFVERSTEN (orolig).
Håll upp med er predikan, min fru. Anklaga
mig, förråd mig inför mina gäster. Gör blott ett
slut på dessa marter.
GREFVINNAN.
Ni misskänner mig nu, som alltid. Först på min
dödsbädd hade jag ämnat återge er dessa
olyckspapper. Men jag är nu redan död för verlden, göm
dem då som ett minne af en förskjuten makas hämnd.
(Lemnar papperen.)
ÖFVERSTEN (med förvåning;
emottager dem).
Ah, Leonora, du räddar mig, du är en engel,
jag är en djefvul! Himlen sjelf har upplöst vår
förening. Jag är ej värd att äga dig, jag sjunker till
jorden för ditt rena öga (går uppåt fonden).
KAMMARJUNKAREN (sakta till
grefvinnan).
Här finnes en, som inte är så blind, som alla
de andra. Jag gömmer er vers, som minne af en
ädel qvinna. (helsar henne vördnadsfullt och går).
ÖFVERSTEN (till gästerna, som stått
dels i kabinettsdörren,
dels i yttre rummen).
Mitt herrskap, låt oss draga oss undan till min
våning. Här är grefvinnans kabinett. Vare det
fridlyst, ty det skall hädanefter bli mitt bönkapell. (Sakta,
i det han under djup rörelse fattar grefvinnans hand:)
Farväl, Leonora, du kan inte förlåta mig, men du
kan bedja Gud för mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
