Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
169 —
Ty hvarje ädelt sinne Lär sitt tvang,
Och smider pligtens kopparkedjor starka.
Välan, hon gar tillbaka till de sina,
Med känslan kufvad af förnuftets Lojor,
Hon får ej minnas, vill ej minnas mig;
Och snart skall vanau, som det tunga lättar,
Och det förhatliga gör ljuft och älskadt,
Med milda händer blomsterhölja törnen
Af hennes olycksaliga förbund.
När då, med fridens gryning i dess själ,
Dess bleka kinders nya gryning börjar,
Hvem är den lycklige, hvars kyssar få
Ur deras morgonrodnad purpurn suga?
Och när ifrån den friska barmens skatter
Hon slöjau kastat, och det rum beträder,
Der, lyst af lampan, eller stjernan blott,
Försåtligt yppig hügtidsbädden sväller,
Hvem följer glädjerusig hennes steg,
Och mäter, trånande, secundens dröjsmål?
Ha! icke den, som ensam irrar här,
Och dricker nattens kulna dagg, och söker
En mossbevuxen klippas läger — nöjd,
Om han på den kan för en stund förglömma
Hvad han har varit, hvad han är och blir.
Hvad hvisken J uti mitt öra åter,
Dagskygga spöken, barn af mörkrets-verld?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
