Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Återblick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slående sidostycke finna vi uti de skildringar från det sista
dansk-tyska kriget, som offentliggjorts af Karl Larsen. Där
är föga af den nordiska yfverborenheten, föga af stridslust
i detta ords bokstafliga mening; hälst vill den danske
soldaten återvända till hemmet, men där finns ingen tanke
på att svikta plikten. Där härskar en anda, som är en
heder för en medborgarhär, ett folk i vapen, och samma
anda besjälar Fänrik Stål och hans kamrater.
Sägnernas båda samlingar inledas af ett par stycken,
där temat, den fosterländska stämningen, klingar ut i
lyriska toner; så »Vårt land», »Björneborgarnas marsch»
och »Soldatgossen». Det utmärkande draget för de allra
flästa öfriga sångerna är, att de utgöra en rad
ypperliga karaktärsteckningar, och hvad därigenom vunnits,
det springer i dagen, om vi jämföra Runebergs »Wilhelm
von Schwerin» med Geijers »Dödsoffer» öfver densamme.
I det senare stycket, vackert i och för sig, finna vi blott
allmänna betraktelser, tillämpliga för hvarje liknande
tillfälle; hos Runeberg är allt omsatt i handling och
inpräglar en bestämd bild. Här som annars, där
stridsskildringen fått mera utrymme, såsom i »Adlercreutz» och
flera andra, är den använd för att bidraga till utpräglande
af karaktäristiken.
Då jag förut på tal om Runebergs dramatiska arbeten
frånkänt honom förmågan att skapa gestalter, som göra
ett fullt lefvande intryck, så vill jag desto skarpare
framhålla att detta omdöme icke gäller hans episkt lyriska
sånger. Det stora dramat — liksom på sitt sätt också
den breda romanen — fordrar långt mera detaljstudium
och en vida längre drifven utarbetning af personerna än
andra arter af skönlitteraturen, där några få drag äro
tillräckliga. Villigt fyller vår fantasi ut bilden, då den sättes
i rörelse af den förtätade poetiska stämning, som besjälar
den inom en trängre ram värkande lyriska och episkt
lyriska arten.
Ett briljant exempel på Runebergs förmåga att
åskådliggöra är »Landshöfdingen». Grundvalen för dikten är
tvänne officiella aktstycken, det ena en proklamation af
Buxhövden, det andra en svarsskrifvelse af landshöfding
Wibelius, som däruti häfdade lagens giltighet. Ur dessa
båda har Runeberg med ett genialiskt grepp skapat den
situation, där han mot hvarandra ställer den ryske generalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
