Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Återblick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I en af de »Strödda reflexioner» Runeberg införde i
Helsingfors Morgonblad heter det: »Det är det stora, enkla
som gör det djupa intrycket och griper människosinnet
med oemotståndlig makt. Mångfalden, skiftningarna värka
ytligt och glömmas.» I detta och andra yttranden af
något liknande innebörd har skalden själf angifvit ett
grunddrag i hela sitt författareskap, ett grunddrag, som
enhvar också lätt lägger märke till.
Denna förkärlek för de stora, rena linjerna, för den
enkla och klara formen hade dragit Runeberg till
Franzén, den hade satt yxan i hans hand för att borthugga
alla grannlåter hvarmed fosforismen och Tegnérismen
utpyntat sig, den hade fört honom till antiken och hade
ytterligare sugit näring af denna senare. Runebergs
ståndpunkt ligger ej så långt bort från den, de stora tyskarna
vid sekelskiftet 1800 intagit; antikens humanism hade
blifvit lösen för Goethe och Schiller, och den sistnämde
hade haft en lärjunge i Tegnér.
Tegnér och Runeberg hade sålunda gemensam
kärleken till den klassiska forntidens idealiserade bild, men
huru skilda blefvo ej deras vägar! Den förre en
individualist med all den modärna tidens oro, en
omfattande och snabb intelligens, en sammansatt natur med
sträfvan efter klarhet och harmoni; den senare objektiv,
begränsad och behärskad, enkel och hel. Det kunde se
ut som om det ideal Tegnér sträfvade efter, det ägde
Runeberg, men det var dock ej detsamma de sågo hos
antiken. Tegnér afundades dess obesvärade
lefnadsnjutning med ett hemligt tvifvel om dess värklighet, Runeberg
fann äfven där den estetiska harmonien grundad på dess
etiska jämvikt. Runebergs poesi är plastisk som
antikens, och då Tegnér intet behof hade af bildande
konst, var han djupt inträsserad af det lilla han fick
tillfälle att se; bland sina söner räknade han ju ock en
framstående bildhuggare.
I jämförelse med sina föregångare och samtida är
Runeberg en oförfärad realist. Starkast gör sig denna
värklighetstrohet gällande i Älgskyttarna, och, fastän ej
fullt i samma mening, i Sägnerna, där ju Runeberg
öfverhufvud ankyter till sin diktning från 1830-talets begynnelse.
Men ser man på hans poesi i dess helhet, så skulle jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
