Note: This work was first published in 1970, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Gun Kessle died in 2007, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Att grunda ett rike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Albanien var en nödvändig stödjepunkt dels för besättandet av
Grekland och Serbien, dels för invasionen av Italien.
Venedigs politik bestämdes av handelsintressena. Sultanernas
segrar hotade Venedig; de gav samtidigt Venedig stora inkomster.
Konstantinopels fall var givet. Kortsiktiga venetianska förluster kunde
balanseras av kortsiktiga vinster från de panikslagna offren för
osmanernas erövring; långsiktigt kvarstod de gemensamma
venetiansk-osmanska intressena av att upprätthålla handeln. Venedig förde —
när så var lämpligt — krig mot osmanerna; uppmanade gärna andra
till krig mot osmanerna och slöt — när så var lämpligt — fördrag
med osmanerna.
Påvens allt överskuggande intresse var att krossa den ortodoxa
kyrkan — eller som man också kan säga; att återställa sin överhöghet
över denna kyrka. Han kunde uppmana till korståg mot osmanerna;
dock ingick dessa även i det allmänna kyrkopolitiska spelet.
Under åren 1439—1442 hade osmanerna ryckt fram i Ungern. De
ungerska feodalherrama hade icke kunnat ena sig till motstånd;
deras huvudintresse var att kungamakten i Ungern inte skulle stärkas.
År 1442 hade dock den polske konungen Vladislav lyckats politiskt
och militärt konsolidera sin makt i Ungern och på hösten år 1442
blev den osmanska hären slagen av de förenade polska, serbiska,
va-lakiska och ungerska härarna anförda av den transsylvanske
vojvoden Hunyad. Stora områden befriades från osmanskt välde.
Påven gjorde då diplomatiska ansträngningar — genom sina
biskopar — för att förmå de olika feodalherrarna på Balkan att förena
sig med Hunyad och resa sig mot osmanerna. Ty Hunyads seger
skulle inte bara vara en seger över osmanerna utan även en seger för
den romerska kyrkan över den ortodoxa.
I Albanien hade också olika feodalherrar rest sig i uppror mot
osmanerna. Det var i denna situation som Skanderbeg i spetsen för 300
albanska ryttare bröt sig ur den osmanska hären och red mot Kruja.
Under hösten 1443 och våren 1444 rensades större delen av
Albanien från osmanska trupper av de albanska feodalfurstarna.
De stora ungerska framgångarna i kampen mot osmanerna, de
egna framgångarna i Albanien, påvens diplomati och Venedigs (om
än tveksamma) stöd skapade en situation där det tycktes möjligt att
driva ut osmanerna ur Balkan.
Skanderbeg kallade till möte i Lesh. Den 2 mars församlades i
katedralen i Lesh de albanska furstarna, de stora feodalherrama och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
