Note: This work was first published in 1989, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett sådant val som att totalvägra av förnuftsskäl
bestämmer sedan hela framtiden. Många dörrar stängs.
Många karriärer omöjliggörs. Det är inte ett val för en
dag eller en situation, det är ett val för livet. I vår kultur
tar man ungefär vid sjutton års ålder språnget från
varelse till människa. I en kort — ofta mycket
förvirrad — period har man valmöjligheter. Framför sig
har man i genomsnitt femtontusen arbetsdagar. Och det
man då gör — det binder ens framtid.
Sjuttonåring-en bestämmer trettiofyraåringens tillvaro. När man är
trettiofyra kan man alls ingenting göra åt den sjuttonåring
man en gång var.
Jag minns mycket väl den vintern jag var sexton och
skulle fylla sjutton. Världen var ohygglig — då liksom
nu (fast med förhoppningar om en framtid som redan
blivit grym historia). Jag iakttog släkt och vuxna
vänner. Jag ansåg att alla som var över trettio var levande
lik. De hade låtit binda sig av tusen trådar (hustrur och
barn, trivsel och familj, karriär och vänner). Nu låg de
fjättrade som Gulliver och deras korta livstid flöt från
dem. Endast när de var berusade talade de om vad som
kunnat vara och hur livet kunnat bli. Och deras var
ansvaret för tillvarons blodiga verklighet. De lät det ske.
Jag tänkte då att jag med all säkerhet skulle bli likadan.
Lika feg. Lika pladdrande. Och i overksamhet och
tristess skulle mitt korta liv dra förbi. Jag beslöt mig för
att den trettiofyraårige JM i alla fall skulle få det svårt.
Jag valde för honom. Jag insåg att han annars skulle bli
som de vuxna jag iakttog.
Nu när jag (ofta planlöst och dumt) redan gjort slut
på sextusen av detta knappa livskapital vi givits, vaknar
jag om rnornarna och ser mig i spegeln när jag rakar mig.
Denna blonda svettpåse som stirrar på mig genom det
flagnande silvret sviker och har svikit, är slö, undflyende
och inställsam — helt normal alltså. Men om jag vissa
mornar kan se på honom utan att känna ett totalt förakt
så är det för att en sjuttonåring en gång bestämde för
honom så att han aldrig senare kunde helt slinka undan.
Om jag överhuvudtaget förmått uträtta någonting så har
det varit för att denna sjuttonåring, i en period av
människoblivande, stängde dörrarna för den trettioåring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>