Note: This work was first published in 1989, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På tal om författaren och hans uppgift säger vännen
N.: — Det avgörande, det i egentlig mening
traumatiska och chockerande i mitt liv var upptäckten att
andra inte alls tänkte som jag. Allt annat som varit
avgörande och smärtsamt var dock acceptabelt. Nära
vänner dog och man kände sorg och sorgen var bitter men
man hade dock alltid vetat att födelsen innebar död och
att liv och död utgjorde en odelbar enhet; och man
visste att även sorgen var en naturlig, nästan fysiologisk
reaktion, och att även den skulle gå över. Man var kär
och man blev bedragen och man grät men man hade
dock alltid vetat att även passionen blott är tillfällig
och att en varaktig passion är en självmotsägelse och
mitt i gråten visste man att man snart skulle ha glömt
det hela. Men att andra inte tänkte på samma sätt, det
är något jag aldrig kommit över.
När jag var barn såg jag omvärlden på ett mycket
bestämt sätt. Det fanns en verklighet, ett skeende och
ett skeendets verkliga sammanhang man kunde se och
iaktta lika påtagligt som man såg att höstlöven var
röda och kände parkernas höstlukt i näsborrarna.
Sedan fanns också ett vuxenljugande om denna verklig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>